Nu är hon vald, Nyamko Sabuni. Tal höll alla tre partiledarkandidaterna, om vikten av att samla ett förträffligt parti som har en påstått unik men något oklar uppgift. Intresset har varit stort även utanför Liberalerna. På den borgerliga kanten har inställningen till Sabuni i huvudsak varit positivt, medan vänstern utmålat henne som något av ett hot mot det fria och öppna samhället.
Det är naturligtvis trams. En sak är lätt att glömma bort i upphetsningen. Vem Liberalerna än hade valt så hade det blivit en folkpartist, även nu när det blev Sabuni. På gott och på ont.
Men jag är glad att det blev Sabuni av framförallt ett skäl, där hon är väldigt olik allvarligaste utmanaren Erik Ullenhag. Ullenhag har visat fallenhet både ofta och länge för att blunda för problem som han av politiska skäl inte vill se. Som statsråd bidrog han till och med till att sopa dem under mattan, exempelvis när det gäller bostadsproblem med stora problem.
Så har Nyamko Sabuni inte agerat. Tvärt om var hon under tiden som minister så tydlig när hon identifierade utmaningar bland annat för integrationen att hon gjorde sig ovän med ”blundare” som dåvarande Centerledaren Maud Olofsson.
Nyamko Sabuni är, precis som alla dra inom partiet, mycket präglad av socialliberalismen. Men det gör naturligtvis skillnad för politiken om hon korrekt kan värdera samhällsproblem och formulera en politik för världen som den är. Inte efter hur man skulle önska att den var.
Det är, tycker jag, sorgligt att notera att somliga på vänsterkanten inte förmår glädja sig över att vi lever i ett land där en svart kvinna blir partiledare, bara för att hon från deras utgångspunkter har fel övertygelser för sitt kön och sin hudfärg. Malcom Kyeyune skriver intressant om detta för Dagens Samhälle i en opinionstext där han konstaterar:
”Själv har jag haft den tveksamma äran att bli kallad ’husneger’ både en och flera gånger för mina förment asociala och reaktionära åsikter, men snarare än att säga att den beskrivningen skulle vara ’elak’ eller ’dum’, vill jag påpeka att den beskrivningen rymmer en filosofisk självmotsägelse. [...] Har man den synen så kan aldrig någon med annorlunda hudfärg någonsin bli svensk.”
Jag hoppas att Nyamko Sabuni vill bekämpa identitetspolitiken. Men gör hon andra prioriteringar så motverkar hon den ändå, bara genom att verka som borgerlig partiledare.