Ulf Kristersson valdes i helgen till ny partiledare för Moderaterna vid en extrastämma. Valet var oomstritt och skedde utan kontroverser. Vilket i och för sig också kunde sägas om Anna Kinberg Batra då hon upphöjdes. Valet av Kristersson innebär inte heller något fundamentalt skifte i Moderaternas politik.
Men ledarbytet är inte betydelselöst. En partiledare behöver kunna presentera partiets politik som en sammanhängande och tilltalande helhet. Jag tror att Kristersson har större förmåga att kommunicera politiken och argumentera för den än företrädaren. Kristersson har en bred politisk erfarenhet som ordförande för ungdomsförbundet, riksdagsledamot, kommunalråd i Strängnäs, socialborgarråd i Stockholm, socialförsäkringsminister mellan 2010 och 2014. Han har dessutom hunnit skaffa sig erfarenheter från näringslivet.
Därmed inte sagt att uppgiften blir lätt för den nya statsministerkandidaten. Även om han verkar ta sig an partiledarrollen med en stor portion glädje och tillförsikt, så finns inte den samsyn inom borgerligheten som krävs för Kristersson ska kunna ställa sig i täten för en väl sammanhållen allians. Senast i går publicerade två nervösa liberaler, riksdagsledamoten Mathias Sundin och partistyrelseledamoten Per-Åke Fredriksson, en debattartikel om hur Liberalerna bör lämna Allianssamarbetet. De har lämnat in en motion i samma ämne inför partiets landsmöte i november.
Det är svårt att göra ett bra avstamp från gungfly.
Jag är osäker på hur viktig Alliansens ohälsa kommer att bli i valrörelsen.
Å ena sidan har borgerligheten gjort en slät figur i opposition där den avstod ifrån att få maximalt genomslag för sin politik. Den har framstått som impotent och ängslig. Bristen på samsyn nu gör det svårt att förändra det intrycket.
Å andra sidan bör åtta år i regeringsställning utan allvarliga samarbetsproblem (2006 till 2014) ha givit borgerligheten ett grundläggande förtroende som ett regeringsfäigt alternativ. Dessutom är politiken mer rörig nu än för ett drygt decennium sedan och det framstår som osannolikt att något av blocken ska få majoritet. Behovet av Alliansen är därför kanske inte lika stort, eller åtminstone inte detsamma, som det var inför valet 2006
Jag tror trots allt att bristen på samsyn kommer att utgöra ett visst problem för de borgerliga i valrörelsen. Än värre riskerar dock konsekvenserna efter valet att bli. Oavsett om det gäller sakpolitik eller regeringsfrågan så måste man vara väl förberedda för att kunna rivstarta borgerliga reformer samtidigt som man hanterar en trasslig parlamentarisk situation.
Eftersom Alliansen kommer att behövas efter valet, så behöver vi den redan i dag. Jag hoppas att Ulf Kristersson kan återuppliva den, men precis som det krävs två för att dansa tango så krävs det fyra för att ena borgerligheten.