Åldersdiskriminering är väl ett utbrett fenomen, men jag undrar om inte åldersnojan är särskilt svår här i Sverige. Båda kandidaterna i det amerikanska presidentvalet hade varit uträknade av åldersskäl i ett svenskt politiskt sammanhang. Till och med svenska Nobelpristagare har vittnat om hur arbetslivet plötsligt förändras när de uppnår en viss ålder, hur aktiva de än är i sin forskning. De tvingas lämna landet eller åtminstone byta uppdragsgivare om de vill fortsätta sin gärning. Medicinpristagaren Arvid Carlsson berättade:
– Jag hade ett av de största forskningsanslagen vid medicinska forskningsrådet och när jag gick i pension så försvann ju allt stöd, men det är ju alldeles på tok. Varför ska jag inte kunna få fortsätta som en fri akademiska forskare när jag går i pension?
Han började istället jobba för läkemedelsindustrin.
Jag har själv länge varit kritisk till åldersdiskriminering, långt innan jag själv passerade halvvägsmärket till 100-årsdagen. Om vi inte förmår behandla människor som individer med olika förutsättningar, om vi vägrar se att många kan göra stora och viktiga insatser även i hög ålder, så går vi miste om oerhört mycket kompetens och erfarenhet.
Men samtidigt är det ju svårt att inte själv påverkas av den allmänna attityden. Ibland kommer jag på mig själv med att – helt på tvärs med mina medvetna övertygelser – undermedvetet räkna bort människor i olika sammanhang på grundval av deras ålder.
I går berättade GA om Lena Lingström, en högt kvalificerad 68-årig lärare som anser sig ha många år kvar i yrket. Ändå har hon stött på problem att få jobb i bristyrket, och det framstår som att det är just och enbart på grund av hennes ålder.
Lena Lingström vill jobba åtminstone till 75, vilket som av en händelse just den ålder förre statsministern Fredrik Reinfeldt nämnde i ett tal som handlade om hur yrkeslivet behöver förlängas. Men när teori ska förvandlas till praktik, när Lena Lingström vill jobba till 75, så stöter hon alltså på ålderspatrullen. Efter 67 kan det bli utegångsförbud på arbetsmarknaden.
Vi måste definitivt förändra både regelverk för och attityder till dem som råkar ha passerat den vanligaste pensionsåldern. Det vore både en frihets- och en välfärdsreform.