Regeringen bekymrar sig för Sverigebilden. Länge kategoriserade Socialdemokraterna alla farhågor om ökande kriminalitet och våld i delar av samhället som svartmålning och falska nyheter. Med tiden har verkligheten och den statistik som skildrar den tvingat dem att nyansera sig. Åtminstone ibland. Nu är det mer löften om satsningar på den sönderorganiserade polisen och statsministern övervägde på en presskonferens möjligheten att sätta in militär i den inrikes kampen mot kriminaliteten. Men alla löften till trots har antalet poliser minskat under mandatperioden. Många lämnar yrket och det har visat sig omöjligt att ersätta alla.
Vem satte Sverigebilden i helgen? New York Times. Det är en östkusttidning med i amerikansk mening liberala böjelser som genom åren ofta framhållit Sverige som ett föredöme. Icke så i helgen under rubriken: "Handgranater och gängvåld skakar Sveriges medelklass".
Artikeln tar sin utgångspunkt i det som hände i Stockholmsförorten Vårby gård i början av januari, då en 63-årig man på cykel stannade för att plocka upp ett föremål som låg på marken i centrum nära tunnelbanan, affärer och butiker. Det var en handgranat som exploderade och dödade honom och skadade hans hustru.
New York Times beskriver inte bara situationen i Sverige. Om hur staten tappat kontrollen över delar av samhället där allt mer organiserade gäng tagit över och slåss om makten. Om skjutningar och handgranater, illegala vapen och misslyckad integration. Om poliser som berättar om hur det kastas sten och flaskor mot deras bilar och oroar sig för när gängens automatvapen ska riktas emot dem.
Men New York Times berättar också en historia om mannen som dödades i Vårby gård. Och delar av den är nya, åtminstone för mig.
Han invandrade från Chile till Sverige 1985 och arbetade på ett boende för människor med svåra handikapp och demens. Men han planerade att pensionera sig och lämna landet. Han tyckte inte att Vårby gård kändes säkert längre och var frustrerad över att polisen inte hade kontroll över orten och gängen. Han älskade musik men vågade inte längre gå på lokala konserter.
En av hans vänner, som av namnet att döma också har sitt ursprung i Latinamerika, förklarar läget i landet för New York Times:
"Brottsligheten ökar och ökar och de gör ingenting åt det. Det är förnekelse. Svenskar är väldigt goda människor och de vill förändra världen. De vill att resten av världen ska vara som Sverige. Och verkligheten är att världen är helt annorlunda."
Det är hög tid att oroa sig mer över verkligheten än över Sverigebilden. Och att sluta anklaga bekymrade medborgare för svartmålning.