Region Gotlands verksamhet är oerhört omfattande. För att sköta allt disponerar man över sex miljarder kronor och över 6 000 medarbetare. Det är ett oerhört stort ansvar och vi förväntar inte bara att man ska sköta detta ansvar utan också att vi kan kontrollera att det sköts. Det förutsätter en rapportering som underlättar utvärdering och tydliggör när och på vilket sätt man inte når målen. Och tydliga mål.
Vid regionfullmäktiges sammanträde i dag ska det bli intressant att se hur debatten artar sig när det gäller revisorernas kritik mot årsredovisningen och nämndernas rapportering. Det är ju meningen att regionfullmäktige ska vara Gotlands högsta beslutande organ. Men hur ska man kunna utöva den rollen om informationen från nämnderna och regionledning är knapphändig eller på annat sätt bristfällig? Hur ska man på ett bra sätt kunna utvärdera prestationen hos dem som är ansvariga inför regionfullmäktige och, i vidare mening, väljarna?
Utan korrekt information är regionfullmäktige i praktiken berövad en stor del av sin makt. Man tvingas visa ett delvis blint förtroende gentemot dem som är satta att förvalta regionen. Det är naturligtvis djupt otillfredsställande.
Blint förtroende är en dålig ersättning för transparens och kontroll.
Jag har på känn att oppositionen kommer att visa sig vara mer irriterad över sakernas tillstånd än den rödgröna majoriteten. Det är synd, eftersom det är den rödgröna majoriteten som styr. Det är den som borde uppleva det som allra mest frustrerande när man inte har bra redskap för att förvalta väljarnas förtroende.
Å andra sidan är det ju rödgrön majoritet även i de nämnder som inte tillhandahåller rätt information. Vilket kan bidra till en önskan att inte göra alltför stor sak av det. Så på sätt och vis är ju väljarnas förtroende redan långnäst.