Det blir intressant att se, nästa vecka, om Centerpartiet och Liberalerna verkligen röstar emot en borgerlig statsministerkandidat.
Ett par veckor efter det blir det nästan ännu intressantare att se om C och L även röstar emot sin egen politik. Moderaterna tillkännagav i går att man kommer att lämna in ett eget budgetalternativ som ett alternativ till övergångsregeringens budgetproposition. Helst vill man att denna budgetmotion ska ha hela borgerligheten som avsändare, men om samarbetsviljan tryter i denna fråga är Moderaterna beredda att lämna in en egen budgetmotion med ungefär samma innehåll som en alliansmotion skulle ha haft.
Att rösta emot sin egen politik för att markera ett avståndstagande till ett parti som inte ens står bakom det förslag man röstar om, det måste ändå kategoriseras som en ren sabotagehandling i en parlamentarisk demokrati. Det är poserande som får gå före politik och avsmak som får gå före ansvar. Det är ett känslomässigt baserat trots där man är beredd att skada sin egen sak för att skada andra.
Centerns och Liberalernas ovilja att ta hjälp av röster från Sverigedemokraterna är synnerligen selektiv. Den borgerliga regeringen 2010 till 2014 förlorade de voteringar där SD röstade med de rödgröna. Sedan valet har Centern och Liberalerna, tillsammans med M och KD, avsatt en statsminister och utsett en talman med hjälp av SD:s röster och trots att det borgerliga blocket än något mindre än de rödgröna. Men när den regering de hjälpt till att avsätta ska ersättas med en ny, då vill de av pietetsskäl blockera en regering som måste åtminstone tolereras av SD för att kunna tillträda. Det räcker att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att Ulf Kristersson ska bli statsminister. Ja, om Centern och Liberalerna kan tänka sig att göra detsamma. Om de nu inte kan tänka sig att till och med rösta för den statsministerkandidat som de ägnat en valrörelse åt att hävda att de vill ha.
Alliansen var svaret å borgerlighetens problem inför valet 2006. Väljarna var skäligen trötta på den socialdemokratiska regeringen, men för att de skulle rösta för förändring var det nödvändigt att övertyga dem om att borgerligheten var kapabel att regera i endräkt. När "alliansen" kommer på tal numera är det mer som en besvärjelse om en enad borgerlighet än som en demonstration av den.
Löjligt nog är det inte sakpolitik som slitit alliansen isär. Enigheten är relativt stor, utom inom det i och för sig mycket viktiga migrationspolitiska området. (Där har vi en stor stötesten som kommer i dagen snart nog efter en eventuell regeringsbildning.) Borgerligheten havererar i regeringsfrågan därför att två av partierna ännu inte lyckats förlika sig med en politisk verklighet där SD ingår. De blockerar alla realistiska regeringsalternativ – inom borgerligheten eller över blockgränsen – och ägnar sig åt verklighetsfrånvända drömmar om lösningar som ska tillåta dem att ignorera SD:s existens. Och göra åttaprocentiga Annie Lööf till statsminister?