Mauricio Rojas har blivit kulturminister i Chile. En mycket glädjande nyhet som samtidigt gör mig bedrövad. Hur kommer det sig att Sverige gick miste om denna fria och orädda tänkare? Tja, tre av förklaringarna är: Centerpartiet, intoleransen och likriktningen i migrations- och integrationsfrågor.
Mauricio Rojas föddes i Chile 1950 och anlände till Sverige 1974 som medlem i en vänsterrevolutionär organisation. I Sverige utvecklades han med tiden till en liberal akademiker och författare. Han kom att engagera sig för integration och problematiserade utanförskapet och utanförskapsområden i Sverige mycket tidigt och långt innan det blev på modet. Synd att inte fler ville lyssna på honom då. Till slut gick han även in i partipolitiken, eftersom han ville göra skillnad, och blev 2002 riksdagsledamot för Folkpartiet, som Liberalerna hette på den tiden.
Men efter att Alliansen vann valet 2006 visade det sig att han drabbats av något som han själv beskrivit som ett smärtsamt yrkesförbud. Nyamko Sabuni (som senare skulle drabbas på ett liknande sätt som Rojas) blev minister och ville anlita Mauricio Rojas för att leda en utredning om förbättrat asylmottagande. Men Centerns partiledare Maud Olofsson lade in ett veto, enligt uppgift eftersom hon ansåg att Rojas sagt olämpliga saker. Det hjälpte inte hur mycket FP-ledaren Lars Leijonborg än lirkade och övertalade. Vetot låg fast.
I själva verket var Mauricio Rojas en av de få som vid den tiden vågade debattera integrationsfrågor på ett konstruktivt sätt.
Förutom blockeringen från Centern försvårades hans liv i Sverige även på andra sätt. Från vänster kom hot och hat som till slut ledde till att Mauricio Rojas och hans familj inte kunde gå och handla utan vakt från Säpo. Även en del så kallade liberaler drev på. Och i en intervju i Svenska Dagbladet från 2008 beskriver han också hur SVT – den fantastiska och opartiska statstelevisionen – valde att porträttera honom på ett sätt som bidrog till hätskheten:
– SVT hade en programserie, som hette Faktum, där avsnitten avslutades med att en hund som hette Mauricio gick omkring och sade korkade saker med utländsk brytning. Tänk vad det skulle ha väckt för reaktioner om det handlat om en annan person med utländsk bakgrund! Men när det gällde mig ansåg public service att det var helt OK.
2008 valde Mauricio Rojas att lämna Sverige. Han blev då rektor för en nystartad skola i Spanien med fokus på bistånd och integration. Senare har det nya livet utanför Sverige fört honom tillbaka till landet han först tvingades fly ifrån – Chile – där han nu alltså har blivit kulturminister.
Men även om det är tio år sedan han lämnade Sverige har han inte helt klippt banden. Han har understundom, från sin exil, engagerat sig i den svenska debatten och i svensk integrationspolitik. Som exempelvis i september 2014 när han i en kolumn i Svenska Dagbladet påminde om att ingenstans är skillnaden mellan de inföddas och invandrarnas sysselsättningsgrad så stor som i Sverige. Sverige behöver organiseras om så att nykomlingar får tillträde, men det kräver förändringar i den omhuldade svenska modellen, menade Rojas, som avslutade sin artikel med att:
”Detta kräver mycket mer av uppoffringar och verklig solidaritet än att vråla mot rasisterna, hålla fina tal och demonstrera mot Sverigedemokraterna, men det är det enda som kan leda någonvart.”
Både Mauricio Rojas och Chile är att gratulera när han nu blivit en del av Chiles regering. Men det är en skam för Sverige och för Maud Olofsson att han såg sig tvungen att lämna landet.