Jag brukar lyssna på P1 när jag kör bil. Borde kanske sluta med det. Man blir ju lätt en trafikfara när man blir så arg att det svartnar för ögonen.
Så blev det i går när Ekot rapporterade om en undersökning från Polisförbundet, om hur polisbristen i Sverige inte bara är ett problem för medborgarna och brottsbekämpningen. Bristen är också ett arbetsmiljöproblem för landets poliser. Poliser som känner hur de inte räcker till med de förutsättningar de nu tvingas arbeta under.
Polisbristen kan alltså verka självförstärkande. Att fler poliser än någonsin lämnar yrket för andra jobb tyder på att det är så. Även om andra faktorer också bidrar. Som en illa utformad och genomförd omorganisation. Och en ofördelaktig löneutveckling.
Jag borde slagit av radion när civilminister Morgan Johansson skulle kommentera nyheten. Jag vet ju av erfarenhet att hans förkrympta världsbild och oändliga partism kan få mig att tugga fradga. Men inte kunde jag ana att han skulle skylla landets krympande poliskår på den tidigare borgerliga regeringen.
Med samma logik antar jag att den växande poliskåren under de borgerliga åren egentligen var Socialdemokraternas förtjänst.
Sverige har i dag färre poliser än 2007, trots att befolkningen har vuxit snabbt sedan dess. Och en tidigare vikande brottsutveckling har vänt uppåt.
1 800 poliser har svarat på frågor i Polisförbundets undersökning. Det är nästan var tionde polis i en alltför liten kår.
Av dessa uppger nästan 80 procent att den enhet som de arbetar är alltför underbemannad för att kunna genomföra sina uppgifter. Nästan hälften av poliserna uppger att även högprioriterade fall lämnas utan åtgärd och läggs på hög. Tiden och manskapet räcker inte till.
Polisens problematik är alltför sammansatt för att en enskild åtgärd ska kunna vända utvecklingen. Det krävs ett samlat grepp med förändringar i allt från utbildningen till avlöningen. Men civilminister Morgan Johanssons kapacitet är begränsad till en osedvanligt stor talang för att skylla ifrån sig.