Våra valda företrädare skulle ju inte sköta sitt jobb om de inte kampanjade och lobbade för bästa möjliga villkor för Gotland. Oavsett om det gäller statsbidrag eller skatteutjämning eller något annat som kontrolleras på en högre nivå, så tjänar det givetvis gotlänningarnas intressen om vår tilldelning blir så god som möjligt.
Men ibland upplever jag att fokuset blir för starkt på dessa frågor, över vilka Gotland inte råder, till nackdel för andra frågor i vilka vi faktiskt har ett stort eller till och med exklusivt inflytande.
Det är som att det är mer tilltalade att kräva av andra än att ställa krav på sig själv. Och så är det ju.
I går presenterades en utredning av kostnadsutjämningen mellan kommuner och landsting. Utredningen föreslår förändringar som verkligen gagnar Gotland. Om dess förslag genomförs får Gotland 1 523 kronor mer per invånare i kostnadsutjämning, totalt uppåt 90 miljoner kronor. Som en jämförelse så får den kommun som gynnas allra mest (Arjeplog) 1 801 kronor per invånare mer än i dag enligt utredningens förslag.
Meit Fohlin (S), fortfarande ordförande i regionstyrelsen, var ändå besviken. Och bekräftade därmed en profetia som utredaren Håkan Sörman yppade på presskonferensen:
– De som kommer få betala mer i förslaget kommer tycka att det här är fel, och de som kommer att få mer kommer att tycka att de får för lite.
Jag har, det ska sägas, svårt att bedöma styrkan i de argument som anför att Gotland borde få flera hundra miljoner kronor mer i kostnadsutjämning. Men vi ska ha klart för oss att Gotland sällar sig till alla andra kommuner och landsting när vi beskriver oss som missgynnade av systemet. Kostnadsutjämningen mellan kommuner och landsting är komplicerad materia och det är inte uppenbart vad som är rättvist eller ej. Gotland kan inte hänga upp sin framtid på ytterligare ekonomiska tillskott via detta system, då det kanske aldrig inträffar. Regionen måste hålla kontroll över kvalitet och kostnader i sina verksamheter, oavsett detta. Och i fredags presenterades ett förslag om ett badhus i Visby som ska kosta 360 miljoner att bygga och 23 miljoner om året att driva.
Ett annat exempel på det jag skriver om är de statliga jobb, ofta kategoriserade som ersättningsjobb, som ofta kommer upp. Men den dådkraft som visas för att få staten att på detta sätt bidra till Gotlands arbetsmarknad, var finns den när det gäller det företagsklimat som under gynnsamma omständigheter skulle kunna ge en mer organisk tillväxt av Gotlands arbetstillfällen? Då är ju ändå det regionala företagsklimatet faktiskt en fråga som vi kontrollerar här på ön – alla i någon mån men i synnerhet Regionen – men ändå har inget skett som påverkat Gotlands ranking på ett avgörande positivt sätt.
Medan Regionen försöker påverka utredare, myndigheter, riksdag och regering för att få statlig hjälp med Gotlands försörjning och finansiering får den inte glömma att allra viktigast är ändå vad vi själva gör här på ön för vår egen situation och framtid.