Statliga jobb är ett kärt ämne över hela landet. Det finns, med varierande grad av fog, en känsla av att vara styvmoderligt behandlade. Med ojämna mellanrum försöker man utlokalisera statliga myndigheter, ofta till höga kostnader och ibland med menliga konsekvenser för myndighetens arbete. Men hela tiden pågår en mer smygande process där myndigheterna blir mer och mer koncentrerade till huvudstaden.
Vad driver den processen? Somliga hävdar att det handlar om kompetens och rekryteringar. I vissa särfall, när det gäller högt specialiserad spetskompetens, kanske jag kan köpa det. Men i huvudsak är jag skeptisk till det argumentet. Det är tillräckligt många som inte känner att de måste bo i den överhettade Stockholmsregionen, för att myndigheter ska kunna existera även utanför häxkitteln. Och när personalen väl är rekryterad så är det helt klart lättare att behålla den i Kalmar eller Sundsvall, än i Stockholm.
En myndighet som kan jämföra huvudstadsregionen med en annan är Folkhälsomyndigheten, som har ett kontor i Solna och ett i Östersund. Myndighetens personalchef Marcus Jönsson säger till P4 Jämtland att:
– Min bild är att det just nu är svårt att rekrytera i Stockholmsområdet. Det händer också att det är svårt att rekrytera till Östersund, men det är ingenting som man kan säga har att göra specifikt med Östersund som ort. Så den bild att man bara kan rekrytera till Stockholm tycker jag är felaktig.
Det har visat sig kostsamt och ineffektivt när man sliter upp myndigheter med rötterna för att plantera om dem någon annanstans. Men om man i långsammare och mer organiska processer ser till att vända utvecklingen och undan för undan flytta statlig verksamhet ut ur huvudstaden och till andra regioner, så tror jag att man gör något bra inte bara för balansen i Sverige och statsapparaten, utan även för de myndigheter som mår väl av att kunna behålla den kompetens man undan för undan bygger upp.