Detta är de gladaste i dagsläget. Det ska vi vara ledsna över.
Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ser ut att kunna ta sig över 20 procent i valet. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet kan ta sig över tio procent. I så fall kan de kontrollera sisådär en tredjedel av riksdagen efter valet. Det underlättar inte en regeringsbildning, precis. Men att underlätta regeringsbildning är ju inte väljarnas uppgift.
Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt är ingen koalition. Men de är på sätt och vis varandras förutsättningar. Ett upptornande hot att skrämmas med. Så kan ytterkanterna göda varandra. På så sätt är de lierade.
Hur har de kunnat växa sig så stora? Med oavsiktlig hjälp av de andra partierna. Vänsterpartiet har kunnat utöva ett ansvarslöst inflytande över S/MP-regeringen utan att behöva ta ansvar för exempelvis omsvängningen av migrationspolitiken. Och de borgerliga partierna – allt mer oegentligt men med minskad frekvens kallade för Alliansen – var så angelägna om att exkludera Sverigedemokraterna att man avstod från stora möjligheter att få genomslag för borgerlig politik. Vilket stärkt SD. Det spelade även Vänsterpartiet i händerna, eftersom den rödgröna regeringen blev beroende av stöd från V i detta förvridna politiska landskap.
Opinionsläget tycks i dag tämligen stabilt. Vi har definitivt ett hum om hur den parlamentariska situationen kommer att bli efter valet. Ändå har jag inte en aning om vilken regering som kommer att bildas, om valresultatet blir det förväntade. Alla låsningar tycks finnas kvar.
Det finns ett tredje parti som är på hyggligt gott humör. Centerpartiet. Och det gör situationen än mer komplicerad. För Centern skulle jag numer vilja beskriva som ett utpräglat populistiskt parti, i den meningen att partiet inte erkänner några målkonflikter. Partiet bedriver en politik som mest liknar en skönmålad önskedröm, som inte erkänner några negativa konsekvenser av goda intentioner. Där finns inga avvägningar att göra, mellan olika goda eller onda ting och konsekvenser. Där finns inga svåra val att göra, mellan goda principer och besvärlig praktik. Centerns totala brist på problematisering av migrationspolitiken är det tydligaste, men inte det enda, exemplet på detta.
Som tur är hänger inte ett lands öde enbart på dess politiker. Vilket kan vara en tröst om partipolitiken paralyserar sig själv. Men för en god regering saknas verkligen inte angelägna förändringar att genomföra.