”Att bara en region i hela landet lever upp till den nationella vårdgarantin är förfärligt”, sa Annie Lööf (C) i onsdags, och lät meddela en budgetsatsning om 300 miljoner per år för att korta köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Men istället för att använda Region Gotland som ett positivt slagträ för att motivera satsningen hade det varit värt att lära sig något av exemplet.
Vårdköerna är ett stort problem. En dålig tillgänglighet ger en dålig kvalitet på vården. Barn och unga som far illa psykiskt tvingas vänta i månader eller till och med ett år för att få hjälp.
Det här hotar legitimiteten för hela sjukvårdssystemet. Sjuka personer får inte vård i rimlig tid trots att de betalat en hög skatt under hela arbetslivet. Dessutom undermineras legitimiteten av ett visst institutionaliserat hyckleri, i form av en ”vårdgaranti” som knappt är värd namnet. Detta eftersom den bara garanterar en första kontakt i olika processled, inte hur lång tid utredningar och annat får ta innan beslut om behandling fattas. Och inte ens denna garanti är regionerna särskilt bra att leva upp till, eftersom de inte tvingas till det och knappt mäter det själva.
Köerna är inte bara ett problem för vårdtagare och legitimiteten. Vårdköer kostar även pengar i sig självt. Köerna måste administreras. De som står i kön hinner bli orolig och hör av sig, kanske bara för att kolla sin plats i kön. Kötiden kan göra att personen hinner bli sämre och behöver större insatser när de väl får ta del av vården. Allt detta tar tid. Och med mindre tid för vårdpersonalen blir köerna ännu längre. På det sättet tenderar en kö som väl uppstått att bli livskraftig av sig själv och svår att bli av med.
I första hand behöver alltså vårdgivare se till att köer inte uppstår. Det är i regel lite sent för den svenska vården. Väntetider har varit ett problem i den svenska vården sedan 80-talet. 1992 infördes en första vårdgaranti, som har utvecklats i flera steg och 2005 blev till en nationell vårdgaranti. Men först för ett decennium sedan började man att mäta vårdköerna ordentligt och ge regionerna incitament för att minska väntetiderna.
Har köer väl uppstått behöver vårdgivaren arbeta strukturerat för att minska köerna och få bort dem. Det är här exemplet BUP på Gotland blir intressant. Som enda region i landet uppfyller de garantin för väntetider. Mer exakt har man ingen kö överhuvudtaget, eftersom man målmedveten arbetet bort kön. Istället planerar man omedelbart in ett besök så fort en person anmäler ett behov. Tid har systematiskt frigjorts från administration till behandling. Därtill har man separata spår för de med lättare besvär samt ett nära samarbete med socialtjänst och elevhälsan.
Region Gotland är unika för sitt resultat, inte för sina förutsättningar. De har överlägset högst antal besök per heltidsarbetande personal i landet. Skillnaden är alltså en fråga om produktivitet, beroende på hur arbetet organiseras. Inte på hur mycket pengar man får eller att man skulle ha friskare ungdomar. Är det möjligt på Gotland så är det möjligt i resten av landet. Med eller utan 300 miljoner extra.