Nationalpolitiskt har försvaret inte varit på tapeten på flera mandatperioder. Få frågor har varit förpassade längre ner på dagordningen och sannolikt hade det alltjämt förhållit sig så om inte säkerhetsbilden i omvärlden drastiskt ändrats den senaste tiden.
Den militära närvaron i luftrummet i Östersjön har ökat kraftigt, nationsgränser har kränkts och Ryssland har gång på gång demonstrerat sin militära styrka. Uppenbarligen krävdes det en gränsmarkerande Putin för att ansvariga politiker skulle inse att man inte kan bygga ett försvar utifrån utgångspunkten ”har det inte behövts på 200 år kommer det inte behövas i framtiden heller”. För aldrig har försvarspolitiken varit hetare än nu. Och mitt i allt ligger Gotland.
Den formella början på slutet för militär närvaro på Gotland togs i och med försvarsbeslutet år 2000 då alla förband förutom P18 omfattades av avvecklingsbeslut. I och med beslutet att lägga ner P18 år 2005 fullbordades föresatsen om ett Gotland fritt från militär närvaro.
Flera märkliga beslut kan tyckas då Gotlands strategiska geografiska läge var detsamma då som nu. För nu inser man plötsligt vad man inte insåg för snart tio år sedan; nämligen att Gotland är av yttersta betydelse för Sveriges försvar. Just på grund av sitt strategiska läge. Att den första på övergripande ansvarsnivå att i klarspråk uttrycka detta skulle vara en socialdemokratisk försvarsminister var otippat, för att inte säga en fullständig överraskning.
Men det var vad som hände vid Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen i förra veckan? Försvarsminister Peter Hultqvist banade väg inte bara för Gotland som en viktig del av det svenska försvaret utan också att militär funktion ska finnas på ön: ”En militär lednings- och planeringsfunktion bör placeras på Gotland” och enligt Hultqvist omfattade det såväl flygburen incidentberedskap, marinen som arméförband. Ovant och oväntat, men välkommet.
Är det någon fråga som alliansen med rätta kan kritiseras för att ha sopat under mattan under sin tid vid makten så är det försvarsfrågan. De socialdemokratiska föregångarna har inte varit mycket bättre. Och en inte alltför vågad analys är att tongången fortfarande hade varit densamma som i början av 2000-talet om det inte vore för Rysslands ökade militära aktiviteter i vårt närområde.
Det är synd att det krävs kränkningar av nationella gränser för att försvarsfrågan ska få den uppmärksamhet den förtjänar, men bättre sent än aldrig. Och betydelsen av försvarsministerns uttalande, oaktat att försvarsbeslutet inte kommit ännu, ska inte underskattas. Gotland har ett oslagbart strategiskt läge. Gotland behöver kunna försvaras. Gotland behövs i försvaret av Sverige. Det kan inget inriktningsbeslut ändra om de som står bakom vårens försvarsutredning på allvar önskar se ett försvar av Sverige värt namnet.
En militär närvaro på Gotland betyder ökad säkerhet för Gotland och därmed även för Sverige. Och även om det inte är ett argument i den försvarspolitiska debatten så gör det ju ingenting att det även innebär arbetstillfällen till ön. Det våras för det gotländska försvaret, med andra ord.