Våren 2013 var migrationsminister Tobias Billström (M) en av mycket få partipolitiker som försökte problematisera den rådande ordningen. Det höll på att kosta honom jobbet. Billström sade att ”volymerna” måste sänkas – det vill säga att Sverige borde ta emot färre asylsökande – och genast var han föremål för spott, spe och mediedrev. Och de obligatoriska anklagelserna om rasism. Om Moderaterna hade planer på att lansera en mer restriktiv migrationspolitik så ställdes dessa in. Stödet till Billström från kollegerna i regeringen var någonstans mellan väldigt lamt och icke existerande. Han fick rida ut stormen efter bästa förmåga.
Den migrationspolitiska uppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 – den som skulle freda frågan från inflytande från SD – blev i praktiken en stor koalition om en orimlig politik. En rik välfärdsstat i en värld med fattigdom och förtryck måste upprätthålla sina gränser för att kunna fortsätta existera. Det enda som tillät Sverige att bedriva en extremt generös migrationspolitik var att det var så svårt att ta sig hit. Man skulle kunna säga att det var flygbolagen som skötte Sveriges migrationskontroll, genom det transportöransvar som påtvingats dem. När flyktingströmmarna fann nya och farliga vägar in i och genom Europa, bland annat över Medelhavet, så kom en flyktingvåg som tvingade Sverige att byta politik.
Sedan dess har debatten normaliserats. Det går nu att prata om migrationen och dess problematiska sidor, utan att motreaktionen blir hysteriskt upphetsad. Anna Kinberg Batra kunde i tisdags kväll, vid sitt framträdande under den pågående politikerveckan i Järva, tala bland annat om kvinnoförtryck och patriarkala värderingar i termer som:
– Alla som lever i Sverige måste rätta sig efter normer och värderingar som gäller här. I Sverige råder jämställdhet. Punkt.
Hon talade också om hur varken religion eller kultur får innebära att någon ges makten att hindra andra från att röra sig fritt, träffa kompisar eller besöka ett badhus. Och till dem som kastar sten på blåljuspersonal, bränner bilar och skjuter folk på öppen gata i problemområden sade hon:
– Ni hör inte hemma här. Ni förstör bostadsområden och för människor som vill leva ett vanligt vardagsliv.
Själv tycker jag att det var lite egendomligt uttryckt. Mord och upplopp hör väl inte hemma någonstans?
Mycket av det Anna Kinberg Batra sade kunde svårligen ha sagts för fyra år sedan, och absolut inte i de ordalagen. Inte utan en häftig motreaktion. Personligen tycker jag att det är en positiv förändring som innebär att samhällsproblem som man tidigare undvek att tala om, nu kan dryftas på ett konstruktivt sätt. Problemet är att det förtroende som etablerade partier – och för den delen även medierna – förlorat i migrationsfrågorna ännu inte har återvunnits. Det är bra att Anna Kinberg Batra nu kan tala klarspråk i Järva, men på flera sätt är det flera år för sent.
Det finns ingen lätt genomförd snabblösning för att återfå förtroendet. De etablerade partierna får helt enkelt sköta sig bättre för att långsiktigt återfå det anseende man förlorat. Tyvärr innebär den sittande rödgröna regeringen fyra förlorade år när det gäller integrationsfrågorna. En politik som ger nykomlingar tillträde till den reguljära arbetsmarknaden är helt centralt. Och helt misskött.