Äldreminister Lena Hallengren (S) presenterade igår sin syn på framtidens äldreomsorg kallat "En nationell kvalitetsplan". Regeringens konstaterande att antalet personer över 80 år kommer att öka dramatiskt medföra en kraftigt ökad bemanning inom äldreomsorgen är förstås inga nyheter. Debatten om hur samhället ska klara av att tillgodose behoven hos 40-talisterna - som nu är på väg att gå i pension och som förväntas ställa större krav än tidigare generationer - är också av gammalt datum. Styrande på nationell, regional och kommunal nivå ser krisen komma, men möjligheten att möta utmaningen varierar stort från kommun till kommun.
Om endast åtta år, 2026, behövs det 136 000 nya undersköterskor och vårdbiträden. Fram till samma år kommer ytterligare 47 000 personer att vara i behov av hemtjänst och 25 000 behöva plats på särskilt boende. Att som regeringen välja att ta strid mot privata alternativ är alltså knappast rätt strategi när varenda medarbetare och vård- och omsorgsplats behövs mer än någonsin.
Antalet undersköterskor och vårdbiträden som utbildas idag motsvarar bara ungefär hälften av behovet. Problemet är inte tillgången på utbildningsplatser menar Hallengren. Med tanke på att Socialdemokraterna ofta ägnar sig åt att prata antal platser snarare än kvalitet och den verkliga efterfrågan på olika utbildningar är det ett välkommet uttalande. Ett grundläggande problem är ju just att äldreomsorgen inte framstår som ett tillräckligt attraktivt yrke. I sin desperation att hitta personal tvingas många kommuner därmed tumma på kraven och anställa medarbetare utan rätt utbildning, vilket ytterligare försvagar respekten och yrkets status.
Drygt 400 000 personer är inskrivna i kommunal hälso- och sjukvård. En tilltagande andel är multi-sjuka och äter olika sorters medicinering. Att vårda äldre - som dessutom kan ha svårt att uttrycka sig - på ett medicinskt korrekt sätt kräver extra mycket kompetens och resurser. Istället är det ofta ung och oerfaren personal som är satta att ta hand om äldre med en komplicerad sjukdomsbild. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Eftersom det saknas boendeplatser i många kommuner är den generella trenden att äldre tas om hand så länge som möjligt i hemmet där risken för felmedicinering och fallolyckor är större än på boende.
Det talas ofta om att det behövs fler nyanlända för att klara utmaningrn med en växande andel äldre. Det låter som en mycket förenklad lösning. Som om nyanlända vore en homogen grupp med särskilt stort intresse av att ta hand om äldre. Alltför många parametrar pekar mot att en större andel äldre inte kommer att få en värdig ålderdom och den hjälp de har rätt till och att det mer och mer blir en fråga om att "välja" rätt kommun.