Det drar ut på tiden innan vi får en ny regering. För var dag blir det alltmer troligt att det leder till att den tandlösa övergångsregeringen tvingas lägga fram en begränsad budget, i väntan på att den blir avlöst.
Men riksdagens partier är ju inte förhindrade att lägga egna budgetmotioner, som utmanar övergångsregeringens budget. Moderata Ungdomsförbundets ordförande kräver nu att Moderaterna ska ta detta initiativ, för att om möjligt få igenom en borgerlig budget som får prägla 2019 oberoende av regeringsfrågan. Är det inte Moderaternas skyldighet gentemot väljarna att försöka få genomslag för sin politik?
Benjamin Dousa var inte först med detta krav. Före honom kom exempelvis Håkan Boström på Göteborgs-Postens ledarsida i förrgår där han förde ett liknande resonemang:
"Moderatledaren Ulf Kristersson har lovat att driva sin politik 'ända in i kaklet'. Han har stöd för detta av Kristdemokraternas Ebba Busch-Thor. Ska Kristersson hålla det löftet bör han ta initiativ till en gemensam budgetmotion från Alliansen. Självklart vore det bästa om alla fyra allianspartierna ställer sig bakom den. De har trots allt redan snackat ihop sig om vilken politik de vill föra. De säger sig också stå närmare varandra sakpolitiskt än någonsin.
Skulle C och L av någon outgrundlig anledning inte ansluta sig så räcker det faktiskt med att M och Kd ställer sig bakom en gemensam alliansmotion. SD skulle med all sannolikhet rösta på den när den ställs mot den rödgröna regeringens alternativ. Och mittenpartierna kan knappast aktivt rösta emot en alliansbudget som baseras på deras egen politik."
Hur skulle SD ställa sig i en sådan situation? Det vet vi inte än. SD kommer att lägga sin egen budgetmotion, som inte kommer att gå till slutomgången. Och SD håller öppet för hur partiet kommer att agera, sedan deras egen budgetmotion har slagits ut. Men det framgår att SD verkligen skulle kunna komma att i så fall rösta på en budgetmotion från Moderaterna eller från hela Alliansen (om C och L vill vara med).
En borgerlig budgetmotion skulle inte bara kunna vara en sakpolitisk framgång, den kan även fungera som katalysator för nya reaktioner och attityder i regeringsförhandlingarna.