Förutsägbarhet och likabehandling är två grundpelare i hur det offentliga ska behandla enskilda. Det är en förutsättning för att förtroendet ska upprätthållas för det offentliga. Regler ska gälla lika för alla och vara tydliga.
Därför blir det lite oavsiktligt komiskt att läsa följande på Gotlandshems hemsida. ”De villkor som är kopplade till vår bostadskö ska vara tydliga och till hjälp för den som söker bostad. Därför utvärderar vi just nu dessa villkor för att se om de behöver ändras.” Förutsägbarheten i systemet verkar inte vara total.
Nåväl, det är måhända lite orättvist att bryta ut ett citat för att illustrera poängen. Desto mer träffande är det att titta på verkligheten och vad Gotlandshem vill.
Sedan tidigare har Gotlandshem haft en egen kö för ungdomar med öronmärkta bostäder. Vidare har anvisade nyanlända haft förtur. Och personer som riskerar att bli bostadslösa har beviljats förtur av socialtjänsten. Likaså personer som är på väg att skiljas. För några år sedan ville bolaget prioritera inflyttande fastlänningar i allmänhet. Och därefter särskilda nyckelpersoner i näringslivet.
Nu vill man kunna göra fler undantag från köordningen. Exempelvis genom att prioritera äldre personer i villa. Som inte behöver trygghetsboende eller har funktionshinder, ska tilläggas. Detta för att få igång flyttkedjorna och frigöra bostäder.
Åtgärden skulle kunna vara effektivt, men det är långt ifrån säkert. Mycket tyder på att det inte är lediga bostäder som hindrar äldre i villa från att flytta, utan flyttskatter och ökade bokostnader om de flyttar från villan. Men även om det vore en effektiv åtgärd är det en högst tveksam sådan.
Man kan förvisso argumentera så att kön inte varit en kö på länge, eftersom den numera rymmer motsvarande två tredjedelar av öns befolkning. Det är mer en intresselista för framtida behov. Men om man ändrar på grundprincipen om att kötiden ska vara avgörande så kan det inte gärna kallas kö överhuvudtaget.
Och med tanke på att ”kön” ökar mycket snabbare än det byggs bostäder så är det inte orättvist att fråga om det idag är teoretiskt möjligt att få en bostad om man inte tillhör en grupp som prioriteras.
När man öppnar fler och fler genvägar i kön så öppnar man också upp för politisk oförutsägbarhet, där den majoritet som råder för stunden bestämmer vilka prioriterade grupper som ska få lägenhet.
Likabehandlingen sätts på undantag när medborgarna inte behandlas som individer, utan utifrån grupptillhörighet. Och allmännyttan blir allt mindre nyttig för allmänheten.