Det har ett uppstått en spricka mellan Försvarsdepartementet och UD. Hur mycket försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström än hävdar motsatsen så är kollisionskursen ett faktum. Wallström är på god väg att underteckna FN:s konvention för ett internationellt kärnvapenförbud, ett dokument som inte innehåller något om hur nedrustning ska gå till eller hur kontrollen av densamma ska skötas i praktiken.
Margot Wallström har själv varit drivande i förhandlingarna, till synes utan att ha förankrat frågan i regeringskretsen eller diskuterat vilka konsekvenser detta får för våra mellanstatliga förbindelser.
Idealisten Wallström och den socialdemokratiska tilltron till FN ställs här mot pragmatikern Hultqvist och Sveriges säkerhetsintressen.
Under Hultqvists tid som försvarsminister har Sverige tecknat samarbetsavtal med Finland, de baltiska staterna, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien och USA. Under den gångna sommaren blev Sverige dessutom en del av den brittiskledda snabbinsatsstyrkan, Joint Expeditionary Force (JEF). Sverige har visserligen inte kommit närmare ett Nato-medlemskap, men vi behöver däremot inte längre endast förlita oss på EU:s bräckliga solidaritetsförklaring.
Om Sverige skriver under konventionen för ett internationellt kärnvapenförbud är det dock sannolikt att de bilaterala samarbetsavtalen med Washington och London sägs upp. Vi kan ju inte gärna diktera för USA och Storbritannien på vilket sätt de avser att försvara oss vid händelse av konflikt.
Frågan är vad utrikesministern tänker sig att få ut av det avtal som nu samlar 122 FN-länder, men naturligtvis inte en endaste av världens nio kärnvapenstater? Konventionen kommer att användas som slagträ i debatten om nedrustning men endast mot demokratiska kärnvapennationer, inte mot auktoritära stater som Ryssland, Kina och Saudiarabien som inte tillåter någon öppen debatt.
Så här i elfte timmen har det åtminstone uppstått en diskussion om konventionen. Än finns det möjlighet för Sverige att avstå. I våra nordiska grannländer och de baltiska staterna framstår detta som det helt självklara valet. Det hade det varit i Sverige också om vi hade haft en mer realistisk utrikesminister.