Hur kunde det fortgå så länge? Det har jag frågat mig ända sedan Svenska Akademien skickade ut ett pressmeddelande om den så kallade kulturprofilen som sade att: "...då det under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande."
Att många valt att skydda kulturprofilen och ännu fler – av bekvämlighet eller feghet – valt att tolerera honom framstår som än mer upprörande efter en helg av skriverier om hur kulturprofilen antastat kronprinsessan Victoria. Han nekar så klart även till detta, men hovets beslutsamhet att bidra till en upprensning av Akademien framstår i ett förklarat ljus.
I Sverige har vi en dragning mot konsensus och samhällsklimatet är sådant att vi gärna undviker konflikter i det längsta. Det är ofta en tillgång. Men det är också en miljö där välkammade rovdjur och slipade skurkar kan få arbeta relativt ostört, i skydd av lojaliteter och konflikträdsla. Speciellt när strävan mot enighet och trivsel går över i flockmentalitet och utfrysning av dem som stör bekvämligheten.
Kultureliten tycks vara en del av samhället som lider särskilt svårt av denna åkomma, men hela det svenska samhället är anfäktat. Det är hög tid för självrannsakan. Vi lär inte få det samhälle som vi vill ha, så länge vi av ren flathet och lathet låter det vara en jaktmark med låga risker för cyniska förövare.
För övrigt ska Horace Engdahl, som då var ständig sekreterare, enligt Svenska Dagbladet ha fått en anmodan från hovet inför en högtidssammankomst i Akademien. Engdahl fick ansvaret att se till att kronprinsessan inte hamnade ensam med kulturprofilen.
Samma Engdahl har i veckan försvarat kulturprofilen och kallat honom "en vivör". Så charmant.
Vem är det egentligen som är den sämsta ständiga sekreteraren på över 200 år?
Ytterligare en ledamot begärde utträde i veckan. Är det bara tio ledamöter av 18 kvar nu? Det behöver bli än färre. Ett av grundkraven för att Akademien ska kunna börja bygga upp ett nytt förtroende är att Horace Engdahl lämnar.
Författaren Malte Persson formulerar det mycket väl i en kommentar till Svenska Dagbladet:
– Horace har överlevt angrepp från både marxister på åttiotalet och populärkulturella häcklare på nittiotalet. Till och med ett krig med Ebba Witt-Brattström har han klarat. Men kan han överleva sina egna självmotsägelser nu? Om han verkligen menar allvar med att Akademien som institution är viktigare än individerna i den, så borde han rädda dess rykte genom att själv lämna den.