En viktig signal

Välkommen förstärkning. Det är lätt att raljera över det svenska enveckas-försvaret men en permanent närvaro på Gotland gör likväl skillnad.

Välkommen förstärkning. Det är lätt att raljera över det svenska enveckas-försvaret men en permanent närvaro på Gotland gör likväl skillnad.

Foto: Sören Andersson/TT

Ledare Gotlands Allehanda2016-09-15 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

År 2005 lades det sista regementet ned på Gotland. Den 14 september 2016 tillkännagav ÖB Micael Bydén att Gotland får ett permanent skyttekompani om 150 man, ett halvt år tidigare än vad som förut sagts. Sett till antalet är det verkligen inte mycket att yvas över och heller inte vad gäller själva försvarsförmågan. Än dröjer det innan pansarförbandet finns på plats med övningsrätt, sannolikt till nästa sommar.

Det finns dock trots den lilla numerären anledning att tala om en signaleffekt. Skillnaden mellan en vit fläck på kartan och att faktiskt ha något fast och permanent att utgå ifrån är ändå betydande. Scenariot med beväpnade män i blåställ utan nationalitetsbeteckningar som går i land i Slite hamn för att säkra Nord Stream-ledningen är måhända otänkbart. Poängen är att en sådan aktion nu inte längre går att genomföra utan att möta motstånd.

Såsom ÖB underströk igår är ett isolerat angrepp mot Sverige osannolikt, men ett sådant konstaterande innefattar inte fientliga aktiviteter mot Sverige eller våra baltiska grannar. Ryssland lägger åtskillig energi på provokativa handlingar som inte kan ses som öppen konflikt men som samtidigt stör ett fredligt och harmoniskt förhållande grannländer emellan. Det framkom exempelvis alldeles nyligen, i efterhand, att Försvarsmakten och regeringen hade diskuterat att höja säkerhetsläget i samband med större rysk truppsammandragning i närheten av den lettiska gränsen.

Det är uppenbart att den säkerhetspolitiska situationen kring Östersjön försämrats sedan 2005. Givet krigshandlingarna i Georgien och östra Ukraina, annekteringen av Krim, cyberattacker, kidnappningar och offensiva övningar mot Sverige är det därför inte längre försvarbart att inte ha en permanent trupp på Gotland.

Under den borgerliga alliansens tid vid makten, efter Georgienkriget men före Ukraina, hette det att vi inte behövde bemanning på Gotland. Vi skulle förlita oss till våra flygstridskrafter och mobila förband. Själva utbildningsorten var av mindre betydelse. Det viktigaste var att vi hade ett försvar som täckte hela Sverige.

Det är glädjande att man nu åter talar om vikten av en permanent närvaro. Stora delar av Sverige är förvisso vita fläckar försvarsmässigt sett, men det som många försvarsintresserade krävt i flera år blir nu verklighet, om än i liten skala. Ett drygt decennium är sannerligen inte mycket ur ett historiskt perspektiv. Nu framgår det med all önskvärd tydlighet hur förhastad 1990- och 2000-talets kraftiga nedrustning egentligen var. Allt måste byggas upp från början vilket tar tid och extra resurser.