Barn- och elevombudet (BEO) har med rätta kritiserats hårt på senare tid. De driver ärenden vidare när läraren redan friats i andra instanser, såsom i domstol och i Lärarnas Ansvarsnämnd. När en lärare friats i en instans kan BEO gå vidare och driva ärendet mot kommunen istället, för att eleven ska få skadestånd.
Rent juridiskt ska det vara ”märkbara och tydliga kränkningar” för att skadestånd ska vara aktuellt. Ett aktuellt ärende handlade om en lärare som flyttat på en elev som låg i en soffa som blockerade vägen så att andra inte kunde passera. Både tingsrätten och hovrätten friade kommunen från att betala skadestånd för elevens upplevda kränkning. Förra veckan överklagade BEO domen till högsta domstolen.
Lärare och lärarorganisationer vittnar om hur de känner sig ifrågasatta och att de är oroliga för att ingripa fysiskt när det behövs i skolan. Det blir allt vanligare med att elever hotar lärare med att anmäla dem. Resultatet riskerar att bli undflyende lärare och att bråkiga elever får mer utrymme på bekostad av trygghet och arbetsro för andra.
En instans som BEO kan göra nytta genom att ställa sig på elevernas sida. Men för att göra mer nytta än skada måste myndigheten göra kloka bedömningar och avvägningar. Det är just det som inte synes ske. I ett brev som DN tagit del av protesterar 16 jurister och utredare inom myndigheten mot den bedömningskultur och praxis som utvecklats.
En av dem uttalar sig till DN: ”Bara för att ett barn känner sig kränkt är det inte säkert att det är kränkt.” Det är uppfriskande rakryggat, i all sin enkelhet. Och samtidigt påfallande otidsenligt.
En upplevd kränkning är inte alltid en verklig kränkning, i moralisk eller juridisk mening. Det är en smula sorgligt att det ska behöva sägas. Och att det inte betraktas som en självklarhet. I den tidsanda vi lever i sätts allt för ofta likhetstecken mellan kränkningar och upplevda kränkningar. Alla har rätt till sin egen kränkthet.
Som om det inte var tillräckligt med dagens lättkränkthet så har sekundärkränktheten blivit en maktfaktor. Personer kränks å andras vägnar. Och blir ställföreträdande kränkt för hela grupper.
Böcker dras in från biblioteken. Konst täcks över. Komiker stoppas från att framträda. Studielitteratur dras in från universiteten. Där, inom kulturvärlden och på universiteten, borde toleransen för det provocerande vara som allra störst. Men de sekundärkränkta får stort utrymme i media. Oron för kritik och att någon (rent teoretiskt) skulle kunna bli kränkt styr många myndigheter, institutioner och företag. De anpassar sig snabbt utan diskussion.
Det är i det här sammanhanget intressant att Barn- och elevombudet lyssnar mer på elever och föräldrar som upplever sig kränkta än på förnuft och juridik. Sekundärkränktheten synes ha blivit institutionaliserad. Det finns skäl att vara orolig för att det sprider sig vidare.