Under valnatten, innan resultatet var känt, var såväl Fridolin som Romson fulla av självförtroende och agiterade från valvakan med övertygelse om att de skulle bli det tredje största partiet och nå regeringsmakt. Åtta månader senare präglas attityden snarare av osynlighet, ursäktande och något mjukare attityd om än från Rosenbad. Att gå från oppositionell plakatpolitik till ansvarstagande styrning kräver sin tribut.
Som vice statsminister innehar Åsa Romson en av de absolut tyngsta politiska posterna. Med en sådan titel kommer ansvar, inte bara mot väljarna utan även mot landet.
Att då, med facit i hand så här långt i första hand framför allt förknippas med giftig båtfärg och en osmaklig metafor mellan nutidens flyktingströmmar över Medelhavet och förintelsen är inte bara dåligt utan ett fullständigt underkännande. Vad gäller uttalandet om förintelsen har Romson, förväntat och berättigat, bett officiellt om ursäkt. Det räcker dock inte för om uttalandet är illa är vad det vittnar om ännu sämre.
Att en vice statsminister inte kan hålla huvudet kallt och tungan rätt i mun, vilket var hur Romson bortförklarade sitt uttalande, i en partiledardebatt utan att hamn så fullständigt ur kurs som hon gjorde, vittnar om sådan oerfarenhet och politisk okunskap i det forum hon nu befinner sig att inga ursäkter kan läka det. Romson är inte uppgiften mogen.
Miljöpartiet, med inte ens stöd av 7 procent av väljarna, har genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna erövrat ett politiskt inflytande långt utöver vad de egentligen har stöd för, då samarbetet eller de politiska uppgörelser det har framtvingat inte var känt för väljarna den 14 september 2014.
Under valkampanjen gick Fridolin till hårt angrepp mot alliansen och framförallt Björklund i skolfrågorna. Sammantaget hade borgerligheten knappt ett rätt när det kom till skolpolitiken. Måhända något övermodig efter ministertiteln lovade Fridolin fixa skolan på 100 dagar. Väl efter 100-dagarsfristen har Fridolin inte gjort mycket mer än tillsatt en och annan utredning och han har långt ifrån ”fixat skolan” – som han lovade. Kanske är det den insikt som brukar drabba de som kliver in på plan från åsiktsläktaren som nu drabbat honom. När Fridolin talade på Skolriksdagen 2015 i slutet av april var nämligen hans övergripande budskap samverkan och samarbete mellan alla inom skolvärlden, vilket även måste tolkas som oppositionen.
Miljöpartiet börjar nationellt allt mer framstå som ett vilset parti. Ett språkrör har tystnat och det andra har tonat ner sig. I den lilla politik som lämnat Rosenbad saknas den röda tråden; den är både grön och röd om vartannat utan att alltid hänga ihop och flera vallöften har rubricerats om till valfläsk och som sådana bryts de på löpande band. Måhända är språkrörens nya framtoning anpassat efter deras nya ställning som företrädare för ett regeringsparti men deras väljare är vana vid ett parti som kan skrika högt utan att behöva ta ansvar och frågan är vem som är nöjd nu?