Åtta av Liberalernas fåtaliga riksdagsledamöter (20 stycken) undertecknade den debattartikel som Expressen publicerade i går, som gick ut på att Liberalerna bör skrota alla planer på samarbete med Socialdemokraterna och rösta för Ulf Kristersson som statsminister. De rödgröna saknar lösningar på de problem Sverige har och står inför.
De åtta riksdagsledamöterna tycks också ha insett att en borgerlig minoritetsregering inte plötsligt kommer att börja bedriva SD-politik. I de frågor där SD är avvikande så kommer partiet inte att få något inflytande. Om det ändå skulle hända så finns det ju effektiva medel att använda sig av:
"Om en regering lägger fram förslag som strider mot liberal ideologi och inskränker individens grundläggande fri- och rättigheter ska Liberalerna säga nej och då rikta misstroende mot regeringen."
Om bara resten av Liberalerna och Centerpartiet kunde komma till samma insikt – istället för att yla om att SD ska frysas ut – så vore regeringsfrågan löst.
De åtta liberaler som kritiserar partilinjen i regeringsförhandlingarna kanske ändå inte har något avgörande inflytande över regeringsförhandlingarna. Ja, Liberalerna är nästan irrelevanta. Det är mer avgörande vilken ståndpunkt som Centerpartiet till slut fastnar för.
Men från regeringsförhandlingarna hörs det inte mycket. Det spekuleras i att detta kan betyda att något är på väg att hända. Som en överenskommelse mellan Stefan Löfven och Annie Lööf. Men det är en tung pjäs som hängs på en mycket liten spik. Det finns fortfarande mycket som talar för ett extraval.
Det är inget jag ser fram emot. Ett extraval skulle ytterligare skada ett redan stukat förtroende för partipolitiken i allmänhet (och vissa partier i synnerhet. Och det är ju mycket sannolikt inte i grunden förändrar de förutsättningar under vilka dagens låsning uppstått.
Men något jag läste i går har något förändrat min syn på extravalet. Det kan ändå ha en nyttig inverkan.
I en ledare i Smålandsposten påpekade i går Fredrik Haage bland annat att:
"Förutsebarhet i det politiska systemet förstås. Det är en bra sak, det går inte att förneka. Men det där med politisk stabilitet är ett värde fram till en viss gräns. Åtminstone tycker de flesta det när de betraktar det den förre statsministern Göran Persson kallade det 'stabila' systemet i Kina. Frågan infinner sig om det till och med inte är så att ett visst mått av osäkerhet är bra för demokratisk vitalitet."
Haage påpekar vidare att ett extraval inte alls är ett demokratiskt misslyckande för demokratin. Det vore ett misslyckande för några ledande men enskilda personer och extravalet är grundlagens demokratiska sätt att hantera det misslyckandet. Så brukar det inte gå till i Sverige, men det är ingen katastrof, och kanske till och med uppfriskande för demokratin, när det sker. Och vissa politiker kommer att få omedelbar återkoppling på vad väljarna tycker om deras agerande under regeringsförhandlingarna. Vilket kan vara en nyttig påminnelse om att politiken är en förtroendebransch och inte fyra år av "skyddad verkstad".
Vi kan alla komma att lära oss något av ett extraval. Något om hur det land vi lever i har förändras. Något om partier vi nu kanske slutat sympatisera och identifiera oss med. Något om att makten utgår från folket och hur en konstruktiv parlamentarism bör, och inte bör bedrivas.
Ett extraval kan göra mycket större nytta än vad som är uppenbart.