Jag är missnöjd men inte överraskad, nu när talmannen Andreas Norlén beslutat att inte kasta fram ett offerlamm i en tredje statsministervotering innan jul, för att verkligen skruva upp trycket i regeringsförhandlingarna.
Å andra sidan är jag glad att han fastställt datum för både den tredje och den fjärde statsministervoteringen (16 och 23 januari), så att partierna får klart för sig att de inte kan dra ut på det här i det oändliga utan att det blir extraval. För det är vad som händer om även den fjärde och sista voteringen blir resultatlös i den meningen att ingen blir vald.
Annie Lööf skrev om regeringsförhandlingarna på Instagram häromdagen och hävdade då bland annat att:
"Centerpartiet kommer att fortsätta vara aktiva, konstruktiva och ta ansvar. Men nu vilar ett särskilt stort ansvar på S och M, som båda aspirerar på statsministerposten."
Det är ett närmast parodiskt uttalande från ledaren av det parti som tillsammans med Liberalerna är de enda som röstat nej i båda de genomförda statsministervoteringarna.
De har inte varit konstruktiva och det är de som bär ansvaret för att regeringsfrågan inte är löst. Två borgerliga partiledare som inte vill släppa fram en borgerlig statsminister, därför att de oroar sig för SD-inflytande. Trots att de – Centern och Liberalerna – när som helst kan avsätta en sådan regering om den försöker bedriva en politik som de uppfattar som förgriplig.
Moderaterna och Socialdemokraterna har naturligtvis också ett ansvar. Men de är inte skyldiga att sätta sig i samma regering, bara för att Centern insisterar på det.
Varför gör Centern det? Det är obegripligt. Är det något som kommer att skapa ett politiskt klimat där Sverigedemokraterna och även Vänsterpartiet verkligen kan växa, så är det den stora koalitionen mellan de två huvudmotståndarna i svensk politik. Det är åtminstone vad internationella erfarenheter av liknande lösningar indikerar. Och inte är det så svårt att förstå varför det blir så. Om man försöker ta ifrån väljarna deras valmöjligheter så är det inte konstigt om de röstar på den opposition som finns kvar.
Extravalet kan bli ett högst oroligt aprilskämt, som inte löser några problem.