Det kan inte vara bra för Sverige när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i debatten inför gårdagens statsministeromröstning i riksdagen framstod som den mest resonabla och förutsägbara av partiledarna. Åkesson förklarade hur SD redan under den gångna mandatperioden försökt avsätta Löfven och att det nu äntligen kunde bli av. Men han påpekade också att han inte avundades talmannen som ska försöka bidra till en regeringsbildning och drog sedan upp riktlinjerna för hur SD kommer att agera. De kommer varken att sätta sig på läktaren eller i någons knä. SD ska bevaka sin väljares intressen och är pragmatiskt beredda att samtala, förhandla och kompromissa med alla.
– Det är så vårt system är uppbyggt.
Det är deprimerande när det är SD-ledaren som ska behöva förklara hur parlamentarismen fungerar.
Vad gjorde Ulf Kristersson och Stefan Löfven? Båda försökte göra troligt att det är de som företräder den största minoriteten. Gäsp. Än sedan? Ingen av dem klarar ju av att redovisa ett troligt regeringsalternativ.
Ulf Kristersson skulle kunna göra det, om han klarade av att vara den där vuxne i rummet. Men om det är han som är pappan i den så kallade alliansen så har han överlåtit makten till de minderåriga som ställt upp regler för vem man får och inte får prata med.
Hur vore det om man kunde fokusera mer på sak än på person?
Stefan Löfven gjorde efter voteringen klart att han inte kommer att fungera som stödparti åt en borgerlig regering. Självklart inte. De borgerliga företrädare som torgfört och till och med fortsätter hoppas på denna lösning borde istället ta ansvar för en egen lösning på det dilemma de själva försatt sig i. De borde ta lärdom av de kommuner där de borgerliga bestämt sig för att behandla SD som de behandlar andra partier. Kommuner där de borgerliga lyckats återuppbygga sitt eget förtroende och samtidigt fått stopp på SD:s tillväxt.
SD:s tillväxt har skett i ett verkligt glapp mellan väljare och valda och som de borgerliga nu agerar i rikspolitiken är det rena tillväxtprogrammet för SD.
Om det inte sker något radikalt som gör att den så kallade alliansen överger utställda löften så blir det ingen alliansregering. Det blir heller ingen rödgrön regering, eftersom det parlamentariska underlaget saknas. En koalition över blockgränsen försvåras, minst sagt, av att de olika delarna av en sådan regering vill åt olika håll. Sakligt sätt borde faktiskt en S/M-regering ha bättre förutsättningar än S/C/L, men alternativet omöjliggörs sannolikt av de båda partiernas politiska självbevarelsedrift och inbördes antipatier.
Vi är, en dag i taget, på väg mot ett extraval. Föreställer sig de borgerliga partierna verkligen att väljarna kommer att belöna dem för detta? Att det ska uppstå ett nytt och bättre läge efter extravalet? Jag kan inte föreställa mig annat än att borgerligheten kommer att blöda ur båda ändar i ett sådant extraval, efter denna uppvisning av politiskt självsabotage.