Visst kan man ha synpunkter på Thorbjörn Fälldin och de borgerliga regeringsåren från 1976 till 1982. Oförmågan att komma överens och hålla ihop innebar att den ursprungliga trepartiregeringen splittrades under båda mandatperioderna. Centerpartiets problematiska fixering vid kärnkraften. De borgerliga partierna var också svårt stukade av flera decennier i opposition och av det som senare kom att kallas Socialdemokraternas ”problemformuleringsprivilegium”. Vilket påverkade hur de tog sig an den dåvarande ekonomiska krisen. De borgerliga partierna var helt enkelt inte riktigt så borgerliga som man hade anledning att önska.
Men för mig är Thorbjörn Fälldin ändå den person som överhuvudtaget gjorde det möjligt för borgerligheten att utmana och besegra Socialdemokraterna i två på varandra följande riksdagsval. Och detta efter att Socialdemokraterna tillbringat över 40 år i regeringsställning.
För unga är det nog svårt att föreställa sig – och äldre kan behöva påminnas om – hur oerhört mycket Socialdemokraterna, i förening med framförallt LO, dominerade svensk politik. Hur Partiet, med stor bokstav, i princip växt samman med staten i en obehaglig ohelig och korrumperande union. Socialdemokraten Marita Ulvskog, som i dag sitter i Europaparlamentet, beskrev en gång sina egna känslor inför den borgerliga valsegern 1976:
”Det kändes som en statskupp.”
Ett uttalande grundat i en egendomlig världsbild, men från sina utgångspunkter hade hon på sätt och vis rätt. Sverige kändes i mycket som en enpartistat och när Fälldin vann valet och blev statsminister så bröts den utvecklingen. Vilket senare möjliggjorde Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts regeringar.
I dag är Socialdemokraterna ett parti bland likar, även om den ”speciella” relationen med LO och dess miljarder består. Partiet är större än de flesta, men det har inget unikt anspråk på makten. Ja, faktum är att åtta år i opposition tycks ha räckt för att dränera partiet på regeringsförmåga. Politikens gamla mästermaskinist har blivit påfallande valhänt. Och manualen tycks de ha förlagt.
Det behövdes en person som Fälldin för att borgerligheten skulle kunna utmana Socialdemokraterna. Centerpartiets chefekonom Martin Ådahl skriver i Svenska Dagbladet:
”Framförallt hade Fälldin det som kallas patos. Han kämpade inte för de med privilegier att utan för de som stod utanför. Deras frihet, deras trygghet, deras möjligheter kvästes av socialismen och centralismen. De maktlösa skulle ges makt. Detta patos gav honom ett moraliskt övertag som för den socialdemokratiska eliten blev nästan ohanterligt.”
Hela borgerligheten har en tacksamhetsskuld till Thorbjörn Fälldin. Jag ryser vid tanken på hur Sverige i dag skulle vara beskaffat, om han inte lyckats beröva Socialdemokraterna deras absoluta grepp om makten. På hur det skulle vara att leva i Sverige, om inte Fälldin börjat vända utvecklingen mot, för att tala med Ådahl, ”stordrift, koncentration och rentav planekonomi med löntagarfonderna”.
Så vänta. Det gäller inte bara borgerligheten. Hela Sverige har en tacksamhetsskuld till Thorbjörn Fälldin.