Statsminister Stefan Löfven kallar det för den största omlokaliseringen av statliga tjänster på tio år. Som P4 Gotland rapporterade om igår handlar det om 350-400 tjänster som fördelas från myndigheter i Stockholm till sju kommuner i landsorten.
Universitets- och Högskolerådets (UHR) avdelning i Visby tillhör dessa sju och fördubblar därmed sin arbetsstyrka från 15 till 30 stycken.
Det är förstås ett välkommet tillskott. De akademiska tjänsterna gör ön mer attraktiv för andra arbetsgivare och även om antalet är litet gynnar det handel och utvidgar skattebasen.
Att fördela statliga tjänster från huvudstaden är dock inte ett särskilt effektivt sätt att få hela Sverige att leva. Det leder visserligen till att makt decentraliseras från Stockholm. Men som både Riksrevisionen och Statskontoret har pekat på har omlokaliseringarna ett högt pris. När det handlar om så få som 15 tjänster är det möjligt att rekryteringsprocessen går att hantera på ett smidigt sätt.
När hela Konsumentverket flyttade från Stockholm till Karlstad följde dock endast en procent av personalen med. Det uppstod ett omfattande kompetenstapp när specialiserade experter inte följde med och myndigheten hade stora problem att hitta personer med rätt skolning.
Riksrevisionen har räknat ut att varje omplacerad tjänst kostade 1,1 miljon kronor. De positiva effekterna för den lokala och regionala arbetsmarknaden var dessutom mycket begränsade.
Statliga myndighetstjänster är inte heller rätt recept för att stoppa utarmningen av landsbygden och flyttlassen från Fårö till Visby. Det verkliga problemet är att många kommuner i avfolkningsbygder får svårare och svårare att upprätthålla den samhällsservice som varje medborgare har rätt till. Arbetsförmedlingen försvinner och polisen stänger igen.
När flyttlassen går försvinner de unga till jobben medan de gamla blir kvar i kommuner vars skattebas får allt svårare att räcka till vård och omsorg.
Att ett antal medelstora städer får något hundratal eller tiotal nya dyra arbetstillfällen svarar inte på den problematiken.
Staten borde istället lägga mer energi på att säkra välfärden i glesbygden. Ett bra företagsklimat, goda kommunikationer och bra bredband är en förutsättning för att få folk att stanna kvar, inte omlokalisering av statliga specialisttjänster.