Hur är det att försöka driva en näringsverksamhet i ett av Stockholms utsatta bostadsområden? En av de utsatta förklarar INTE för Svenska Dagbladet i går:
– Jag är ledsen, jag kan inte prata med er. Då kommer de att gå på mig, det har hänt flera gånger förut.
När Moderaternas partiledare Ulf Kristersson ska besöka Fittja, ett annat problemområde, förklarar polisen Martin Lazar:
– Jag försökte få flera här i Fittja att träffa dig och berätta vad de känner men de tackade nej. För de vill inte ha några konsekvenser.
Hur är det att bo och/eller verka i ett område där de inte kan tala med polisen, politiker eller med journalister? Där lokala kriminella avgör vad som är förargelseväckande beteende och mäter ut straffet? Även om de utsatta är obenägna att berätta, så är det ju inte svårt att inse att det måste vara en fruktansvärd situation.
Dessa utanförskapsområden har vuxit i antal i alarmerande takt de senaste decennierna, men det är först nu på senare år när våldet på allvar börjat spilla över i det omgivande majoritetssamhället som kriminaliteten riktigt tas på allvar.
Svenska folket har en bild av att kriminaliteten har blivit värre samtidigt som poliserna blivit färre. Svenska folket har rätt. Statistiken visar att de allvarliga våldbrotten och våldtäkterna har ökat. I enkätundersökning är det fler nu än förr som säger sig ha blivit utsatta för brott. Och de yrkesverksamma poliserna utgör en krympande andel i en annars växande befolkning.
Hur ska de som bor i områden som staten förlorat kontrollen över kunna känna sig annat än övergivna? Hur väl fungerar skolorna i sådana områden? Risken är stor att den nedåtgående spiralen på så sätt blir självförstärkande om ingenting görs.
Från en gotländsk horisont ter sig kanske inte brott och straff som den allra mest brännande av valets frågor. Även om exempelvis bilar brunnit även här, så har de inte antänts i en aktion som handlar om territoriell kontroll och kamp mot polisen. Men även om Östersjön separerar Gotland från fastlandet så är Gotland icke desto mindre en del av det samhälle som har allvarliga problem med brottsligheten och det får konsekvenser även här. Staten måste återta kontrollen och skydda sina medborgare. Annars slutar Sverige vara ett rättssamhälle.