På funktionshinderenheten var det bara fyra av elva tjänster som var besatta. Det ledde till en JO-anmälan från en av medarbetarna. GT skrev om anmälans efterbörd i går och angav bristen på socionomer och belastningen av flyktingmottagandet som skäl till att situationen uppstod.
Detta är bara ett litet exempel på de prövningar kommunerna utsatts för, på grund av den migrationspolitik som staten bedrivit. Staten har i stor utsträckning skyfflat över ansvaret för kommunerna, att klara upp den situation som staten har försatt dem i. En uppgift som är omöjlig att hantera på ett bra sätt och som oundvikligen får konsekvenser för de övriga verksamheter som kommunerna bedriver.
Riksrevisionen publicerade i torsdags en ny granskning av regeringens migrationspolitiska propositioner. Riksrevisionen delar ut ett betyg som måste beskrivas som ett klart underkännande. Bristerna var stora vad avser exempel konsekvensanalyser av politiken. Det saknades ekonomiska analyser och det fanns inga trovärdiga prognoser för antalet asylsökande. Man har struntat i att skaffa sig en informerad bild av hur migrationen skulle påverka kommuner och landsting, myndigheter och medborgare.
Ansvarslösheten var total.
Därför ansåg sig svenska regeringar kunna driva en migrationspolitik som var radikalt annorlunda än i våra europeiska grannländer. Löftena från ”den moraliska stormakten” lockade så många asylsökande att mottagandet dignade under trycket. In i det sista framhärdade den rödgröna regeringen i en politik utan verklighetskontakt, innan den nödvändiga omsvängningen skedde.
Hur regeringen nu väljer att hantera kraven, extern och inom regeringen, på att stoppa utvisningar till Afghanistan och dela ut uppehållstillstånd även till dem som saknar asylskäl, blir ett test på om migrationspolitiken nu ska präglas av sans och balans eller önsketänkande. Jag hoppas att statsråden läser Anne-Marie Lindgrens artikel i senaste numret av Socialdemokraternas egen tidning Aktuellt i politiken.
Hon konstaterar där att det visserligen är lätt att förstå våndan hos dem som riskerar en återsändning och hos dem som berörts av enskilda flyktingar utan asylskäl och deras öden. Men:
”Med min obotliga vana att läsa in mig på en fråga innan jag tycker något om den kan jag visserligen inte se att utvisning dit är detsamma som en säker död. Men det är, avgjort, en utvisning till ett land och ett liv präglat av ett stort antal risker och osäkerheter.”
Vi måste ha regler för vilka som ska få uppehållstillstånd. Och de som inte har asylskäl ska heller inte få uppehållstillstånd:
”Men att generellt stoppa utvisningarna till Afghanistan är inte en fråga om några enskilda fall – det är enskilda fall multiplicerade med åtskilliga tusen redan i dag, och åtskilliga fler tusen i framtiden.
Det vore ju inte några problem om det stod lediga bostäder och väntade, eller om vi mycket snabbt kunde trolla fram nya. Det vore inte heller några problem om alla nyanlända efter något års intensivträning i svenska var fullt anställningsbara och jobb fanns lediga för dem. Men så är det ju inte.”
Migrationspolitiken är fylld av svåra beslut och överväganden. Sverige försökte länge låtsas som att det var lätt, i skydd av att det var svårt för hugade asylsökande att ta sig hit. Men i en värld där de potentiella flyktingarna från armod, förtryck och krig kan räknas i miljarder har Sverige ett ansvar både mot sina egna medborgare och mot omvärlden att bedriva en hållbar politik.