Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avslutade politikerveckan i Almedalen, men de lade beslag på medieutrymmet långt innan dess. Den nu berömda lunchen gjorde att framförallt KD lade beslag på mesta möjliga spaltmeter och sändningstid sedan i onsdags.
Centerpartiet tappade mest utrymme till KD. Partiet gråter nog inte för det. Ju mindre tid som läggs på att granska partiets ogenomtänkta förslag om ett särskilt avdrag för i praktiken Norrland, desto bättre. För Annie Lööf (S) var det nog bättre att få döma ut en begränsad sammankomst som kretsade kring köttbullar, migration och sjukvård som oanständig.
I realiteten samarbetar alla partier med SD. Ska det exempelvis tillsättas en parlamentarisk kommitté eller utredning är det i dag självklart att partiet är med. Något annat vore vansinnigt. Och givetvis talar övriga partier med SD, det vore oansvarigt att låta bli. Men att samtala på tu man hand och inte låtsas som om världen går under av det är fortfarande tabu.
Under en vecka som framförallt bestått av halvfärdiga och även riktigt dåliga reformförslag var dock KD:s politik en frisk fläkt.
Kristdemokraternas ingång i sjukvården är nämligen en helt annan. Där Socialdemokraterna värnar om systemet fokuserar KD på patienten. Partiet höll bland annat ett välbesökt seminarium i fredags där fyra av fem paneldeltagare var från olika patientorganisationer. Detta i motsats till S som vill tillsätta en välfärdskommission utan vare sig vinstdrivande eller ideella utövare, att de som utnyttjar välfärden skulle få göra sin röst hörd i sammanhanget är otänkbart. Facket har däremot en given plats vid bordet.
Också det större förslag som Busch Thor presenterade fokuserade på patienterna. KD fortsätter kampen mot landstingsvården, men i väntan på att kunna reformera sjukvården den vägen har man funnit ett alternativ för att korta köerna. Den som har behövt vänta längre än de stadgade 90 dagarna på vård skulle enligt KD:s förslag själva få välja utförare var som helst i Sverige. På så vis skulle kapacitetsskillnaderna jämnas ut något och fler få vård snabbare. Med patienten bakom ratten flyter vårdtrafiken bättre.
SD har svårare att hålla fokus på en fråga. När partiet inte talar om invandring blir det alltjämt väldigt ryckigt. Denna gång föreslog man att länder som inte erkänner homosexuellas rättigheter ska få minskade eller indragna bidrag. I synen på människan är dock SD i mångt och mycket ett högerparti och ser personer hellre än kollektiv. Värnandet av individuella rättigheter har alltid fungerat bättre inom högern. Kritiken mot islamister som inte accepterar homosexuellas och kvinnors rättigheter har inte tagits på allvar inom vänstern. Utspelet är en naturlig utveckling av det.
Återstår dock att se hur länge SD håller i sin vurm för homosexuellas rättigheter. I Åkessons tal var det invandring som återigen var den stora frågan. En sak är däremot säker. KD kommer inte att släppa frågan om patienternas rättigheter.