Det fanns något kvävande över debatten på 1970-talet. Socialdemokratins långa maktmonopol hade lagt en våt filt över samhället och klimatet var inte nådigt för den som hade avvikande uppfattningar. Mycket gick också fel i samhällsutvecklingen när motkrafterna var för svaga.
Alla hegemonier bryts till slut och någonstans ska fallet börja. I Sverige var en av de utlösande faktorerna förslaget om löntagarfonder. Idén var att företagen i Sverige skulle betala in delar av arbetsgivaravgiften till fonder som arbetarrörelsen skulle kontrollera och använda för att köpa upp näringslivet. Staten och facken skulle smälta samman till en enhet som socialiserade samhället. Det folkliga fondmotståndet blev en vändpunkt, många minns ännu hur man samlades 4:e oktober och blev en rörelse för ett friare Sverige. När regeringen Bildt i början av 1990-talet slutligen avskaffat de löntagarfonder som ändå infördes trodde nog de flesta att fondsocialismen därmed för evigt förpassats till historiens skräphög.
Men så fel man kan ha. I dag fredag håller LO ett seminarium med rubriken ”Löntagarna äger allt mindre - dags igen för löntagarfonder?” Att man verkligen vill damma av förslaget är uppenbart om man läser beskrivningen av seminariet vars slutkläm lyder: ”Frågan är om löntagarfonderna var före sin tid.”
Sedan Stefan Löfven kom till makten verkar facken och rörelsen ha vädrat morgonluft för något slags 1970-tals nostalgi. Dessutom verkar man inte riktigt minnas hur det var. Löntagarfonderna syftade aldrig till att arbetare eller löntagare själva skulle äga. Kapitalet skulle kontrolleras av facken som med statens hjälp skulle få ett järngrepp över företagen och därmed samhället. Det var inte löntagarna som själva skulle äga, vilket man nu ger sken av. Facken var och är intresseorganisationer för vissa löntagare, men långtifrån för alla. Det går inte att sätta likhetstecken mellan fack och löntagare.
Vill LO seriöst lösa den problemställning som man ställt upp, nämligen att för få löntagare äger så behövs helt andra reformer, uppgörelser med andra kvarlevor från den Socialdemokratiska vänstereran. Tar man exempelvis bort ränteavdragen och samtidigt slopar kapitalbeskattningen så markerar man att man vill gynna just ägande. Vidare skulle Riksbankens allt mer absurda räntepolitik behöva ifrågasättas. Stor tillgång till billiga lån gör det inte lönsamt att spara utan gynnar köp på kredit, inte ägande. Andra märkligheter är till exempel straffbeskattningen av löntagare som får optioner på att köpa aktier i företaget de jobbar i. En rimligt låg beskattning av personaloptioner skulle kunna vara ett mycket kraftfullt sätt för företagen att göra medarbetarna delaktiga och öka det enskilda ägandet hos löntagarna.
Möjligheterna att stimulera enskilt ägande är många, men löntagarfonder är nog det sämsta sättet. Om inte det bakomliggande motivet är att öka fackpamparnas makt.