Aftonbladet publicerade i går Inizios senaste undersökning av väljarnas förtroende för partiledarna och valde att speciellt uppmärksamma det ökande förtroendet för Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Själv studsade jag inför den som kom tvåa efter Ulf Kristersson. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt på 38 procent.
Jag skulle här vilja vända mig direkt till dem som tillhör dessa 38 procent som har stort eller ganska stort förtroende för Jonas Sjöstedt: Ursäkta mig, men är ni inte riktigt kloka?
Vänsterpartiet behöver inte göra några jobbiga prioriteringar. Endast brist på fantasi tycks begränsa deras förslag på nya offentliga utgifter. De resurser som skapas av det förhatliga näringslivet tycks räcka hur långt som helst, liksom Vänsterpartiets beredskap att höja skatterna. Givetvis utan negativa effekter på ekonomin.
Än mer oklart är var resurserna ska komma ifrån, om Vänsterpartiet får sin vilja fram och avskaffar det privata företagandet i enlighet med partiprogrammet.
Hur har Vänsterpartiet tänkt sig att det ska gå till? Hur ska ägandet och kapitalismen avskaffas? Förmodligen inte på ett sätt som lämpar sig för tryck. Och Jonas Sjöstedt kunde omöjligen förklara det, när SVT:s utfrågare var ofina nog att be om besked.
Om inte Vänsterpartiets extremism och ohederliga brist på realism i nutid är nog skäl att sakna förtroende för partiet och Jonas Sjöstedt, så saknas det inte andra skäl i historisk närtid. Än mer graverande skäl är det (nyss avslutade?) vurmandet för regimen i Venezuela, den senaste i raden av omhuldade despotiska vänsterregimer i en nedåtgående spiral.
Författaren Magnus Utvik, känd bland annat för sina bokrekommendationer från SVT:s morgonsoffa, utkom nyligen med boken Partiet på kant med verkligheten (Carlsson). Utvik har själv en bakgrund i Vänsterpartiet och mer sekteristiska rörelser på den kanten. Vilket jag själv kan bekräfta eftersom jag, liksom Utvik, kommer från Värnamo och minns honom från den tiden i hans liv.
Utviks bok är en rak skildring av hur Vänsterpartiet stött kommunistiska diktaturer och svikit demokratirörelserna i dessa länder. Och denna historia är inte över, betonade Utvik i en intervju i TV4. Så sent som i fjol demonstrerade Vänsterpartiet i Göteborg tillsammans med Kommunistiska partiet, en sekt som hyllar Stalin och Nordkorea och anser att Sveriges socialistiska framtid kan vara en stalinistisk enpartistat.
Om inte heller detta är nog, se hur Vänsterpartiets allierade ungdomsförbund Ung Vänster agerar i valrörelsen. De stör andra partiers möten och sliter ner deras valaffischer. Och Jonas Sjöstedt klarar inte ens av att resolut ta avstånd från detta. I en intervju i P1 Morgon sade han i och för sig att han "förutsätter" att Ung Vänster inte kommer att agera som utlovat, men på en följdfråga om megafonerna som ska användas för at störa SD-mötet i Göteborg svarade han:
– Det är inte förbjudet att höras på en demonstration, och i slutändan är det polisen på plats som avgör vad man får och inte får göra.
Jonas Sjöstedt överlåter alltså åt polisen att sätta gränser för partiets ungdomsförbund.
Jag vet inte vad det är med Jonas Sjöstedts framtoning som tillåter honom att bli tvåa i en förtroendemätning för partiledare och språkrör, men det är en plats han absolut inte förtjänar. Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt har aldrig på allvar gjort upp med den mörka politiska historien och det är en skam att partiet under mandatperioden har fått ett så stort politiskt inflytande. En skam som tyvärr fläckar även den självsnöpta borgerliga oppositionen.