Framme vid ett vägskäl

En ögonöppnare. Granatattacken som skördade en åttaårings liv sitter fingret på hur man ska klara att bryta den negativa spiralen i utanförskapsområdena.

En ögonöppnare. Granatattacken som skördade en åttaårings liv sitter fingret på hur man ska klara att bryta den negativa spiralen i utanförskapsområdena.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Ledare Gotlands Allehanda2016-08-23 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Söndagsnattens mord på en åttaårig pojke var det andra barnoffret i konflikten mellan gäng från södra och norra Biskopsgården i Göteborg. Minst fem barn och flera vuxna befann sig i lägenheten när någon kastade in en handgranat genom fönstret. Det är ren tur att inte fler föll offer.

Polisen tror att det rör sig om en hämndaktion för massakern på Vår Krog & Bar på Vårväderstorget i mars förra året. Risken är därför uppenbar att våldet åter blossat upp i ett område där medborgarna upplevde hur lugnet var tillbaka.

Granatattacker som skördar barnoffer. Det är lätt att tro att det handlar om en krigszon. Det som tidigare var unika och extrema händelser har dock närmast blivit vardagsmat när media nästan dagligen rapporterar om gängkonflikter och skjutningar. Det är dock svårt att se hur den negativa trenden ska kunna brytas. Det har växt fram parallella samhällsstrukturer i utanförskapsområdena där ordningsmakten har förlorat kontrollen. Det som tidigare sågs som naturliga auktoriteter har ersatts av andra strukturer. Av rädsla för kriminella eller på grund av ordningsmaktens reträtt vänder man sig inte längre till polisen för rättvisa.

Trenden är att trångboddhet, arbetslöshet, bidragsberoende, bilbränder, stenkastning och framväxten av extremism snarare kommer att tillta än minska under åren som kommer. Omfattande polisinsatser och myndighetssamverkan kan leda till ett tillfälligt lugn vilket senare års kraftansträngningar mot exempelvis det syrianska nätverket i Södertälje visar. Insatserna tar dock resurser från andra områden. Mängdbrotten läggs på hög och brottsbenägna ungdomar fortsätta begå brott på brott utan egentlig reaktion från samhällets sida.

Polisens kraftsamlingar kommer inte heller åt de bakomliggande orsakerna. Hur få färre ungdomar att tycka att valet inte står mellan att jobba på pizzerian eller att välja en brottsbana med upplevd status och snabba cash? Det är svårt att ge något entydigt svar på den frågan. Fler bostäder och mer arbeten är två viktiga pusselbitar. Ett förstatligande av skolan vore också ett stöd till de kommuner som inte klarar av att upprätthålla nivån på undervisningen. Mer kraftfulla markeringar från samhällets sida mot ungdomsbrottslingar är också det absolut nödvändigt.

Det är Sverige år 2016 och myndigheterna klarar inte av att upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet. Vi börjar närma oss ett vägskäl där frågan är om detta är ett naturligt tillstånd: Om segregationen kommer att fortsätta växa och de parallella samhällena etablera sig eller om myndigheter och ideella krafter gemensamt kan motarbeta den negativa spiralen. Det brutala och fullkomligt meningslösa mordet på en åttaåring i Biskopsgården är en tillräckligt stark ögonöppnare.