Gårdagens kanske längsta debatt under regionfullmäktige var den om försäljningen av en del av Gotlandshems fastigheter, en försäljning som genomförts på en öppen marknad. Detta trots att man kunde förutspå en votering som inte på några villkor kunde bli spännande.
För en försäljning uttalade sig Socialdemokraterna, Centerpartiet, Moderaterna, Miljöpartiet och Liberalerna.
Det blev inte många mandat över till den andra sidan. Mot försäljningen röstade Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Sverigedemokraterna och den politiska vilden på SD-mandat. Resultat: 60 mot 11.
Ingen ska väl skuldbeläggas för vem de råkar dela åsikt med i en enskild fråga – varken åt det ena eller det andra hållet. Men jag måste ändå konstatera att den oheliga koalitionen i det här fallet bestod av de ytterkantspartier som känner allra minst behov att ta hänsyn till sådant som ekonomiska realiteter. Varför de tycker sig kunna hävda att Gotlandshem ska orka med både omfattande nybyggen samtidigt som man ska förvalta hela det bostadsbeståndet med dess stora uppdämda renoveringsbehov.
Lars Bjurström (V) hävdade att Gotlandshems lägenhetsförsäljning är mandatperiodens viktigaste fråga. Man kan i så fall fråga sig hur den rödgröna majoriteten kan hänga ihop efter att Vänsterpartiet genomlevt gårdagens trauma.
Ett ofta anfört argument mot försäljningen var oron hos hyresgästerna. Filip Reinhag (S) hade definitivt en poäng när han påpekade att det inte är så konstigt att denna oro existerar, när Lars Bjurström (V) och andra debattörer gör sitt bästa för att skrämma upp dem.
Man ska dock akta sig för att skuldbelägga de debattörer som kan skapa oro med sin argumentation. Det är en invändning som kan användas (och används) på snart sagt varje politikområde. Varje gång majoriteten och dess fögderi kritiseras, kan minoriteten anklagas för att sprida oro och att svartmåla. Just svartmålning började exempelvis David Lindvall rya om under gårdagens debatt om Regionens företagsklimat. Som om den mörka bilden av företagsklimatet på ön skulle behöva någon ytterligare svärtande påstrykning.
Men det är klart att den argumentation vänsterpartisterna använde – där privata fastighetsägare i allmänhet och köparen av lägenheterna på Gråbo i synnerhet karaktärmördades om och om igen – inte direkt förgyller intrycket av företagsklimatet i den region där V ingår i den styrande majoriteten. Men den kom ju inte som en överraskning.
Frenetiskt debatterad blev även försäljningen av fastigheten Kanonen 1 som huserar Campus och Almedalsbiblioteket. Här regerade en annan ohelig allians sedan Moderaterna bytt uppfattning i frågan och sällat sig till den rödgröna majoriteten som säljer till ett pris cirka 20 miljoner kronor under värdering utan att bjuda ut fastigheten på den öppna marknaden.
För mig ter det sig tämligen uppenbart att försäljningen sker för att förbättra regionens bokslut valåret 2018. Uppsala universitet är inte missnöjt med sin nuvarande hyresvärd och det var Regionen och inte köparen som tog initiativet till affären, som leder till att Regionen blir kvar som hyresgäst i en stor del av den fastighet som säljs.
Desto obegripligare ter sig Moderaternas agerande i frågan. Det är lätt att förstå förvåningen och besvikelsen has Centerpartiet och Liberalerna, eftersom det är känslor jag delar.