Sittande regering är egentligen sämsta tänkbara, med dagens parlamentariska förutsättningar. En rödgrön minoritetsregering som är beroende av Vänsterpartiet, men som inte ens med detta stöd har majoritet i riksdagen. Allt hade varit bättre än detta. En borgerlig minoritetsregering. En regering med samarbete över blockgränsen. Eller, för den delen, en socialdemokratisk enpartiregering fri att söka stöd åt alla håll. Alla dessa tre alternativ hade varit att föredra framför den regering vi har.
Jag undrar om inte många miljöpartister i hemlighet håller med om detta. För Miljöpartiet har regerandet och kompromissandet blivit en börda som håller på att trycka partiet under fyraprocentsspärren. Partiet siktade på att bli tredje största i riksdagsvalet 2014. Valresultatet blev en svår besvikelse och sedan dess har stödet för partiet ungefär halverats.
Partiets har tvingats till plågsamma eftergifter, inte minst inom migrationspolitiken. Riksdagsgruppen är splittrad och missnöjet är utbrett.
Till helgen samlas Miljöpartiet till en partikongress i Linköping. Kongressen kommer bland annat att ta ställning till inte mindre än 19 olika motioner som i olika tonarter på något sätt föreslår en generösare migrationspolitik. Till dessa förslag hör att ensamkommande barn och unga asylsökande som varit i Sverige mer än ett år ska få stanna, oavsett asylskäl.
Ett förslag som språkröret Gustav Fridolin inte tror på:
– Vi argumenterar utifrån det vi tror att vi kommer att kunna lyckas genomföra. Vi vill inte väcka falska förhoppningar hos dem det handlar om.
Det är väl dessa försök till pragmatism framför idealism som många miljöpartister har så svårt att acceptera. Fridolins försök att bredda partiet har i vissa fall liknat personlighetsklyvning mer än breddning. Som när han föreslog fotboja för asylsökande med avvisningsbeslut. En behandling som brukar reserveras för dömda brottslingar. Det gäller för övrigt också hans försök att torgföra MP som ett batongparti:
– På samma sätt som vi är hårda mot miljöförstöring är vi hårda mot kriminalitet. Vi måste lämna debatten om att det finns en motsättning mellan att vara hård mot kriminalitetens orsaker och kriminalitet.
För drygt ett år sedan höll Miljöpartiet en kongress där språkröret Åsa Romson fick respass med Gustav Fridolin fick sitta kvar. Gustav Fridolin höll då ett tal till kongressen som SVT:s Margit Silberstein beskrev som ”en lovsång till kompromissen och fortsatt regeringsmedverkan”.
SVT:s Margit Silberstein beskrev Gustav Fridolins tal till kongressen som ”en lovsång till kompromissen och fortsatt regeringsmedverkan” och hon fortsatte:
”Av ovationerna att döma var kongressen med på noterna, i alla fall i stunden.”
Då hårdlanserade Fridolin tanken att Miljöpartiet måste bli ett pragmatiskt parti, kapabelt att utan alltför stora åthävor kompromissa sina ideal och regera. Jag skrev då:
”Men om stämningen förbättras inom regeringen av denna nya hållning så skulle det förvåna mig om det inte skär sig ytterligare i det krisdrabbade Miljöpartiet. Man har redan haft svårt att uthärda kompromissandet. Ska man nu dessutom behöva hålla god min och lida i tysthet? Jag tror inte det. Jag tror det inte alls.”
Jag tror det fortfarande inte.