Sverigedemokraterna har gjort det överraskande draget att i valrörelsen lansera en lång dokumentärfilm om Socialdemokraterna för att berätta en historia ”som den aldrig har berättats förut”.
Det finns invändningar att göra. Socialdemokraternas vurmande för rasbiologi på på 20- och 30-talet är ingen nyhet, även om det säkert fortfarande är många som inte (vill) känna till det. Tvångssteriliseringarna av dem som ansågs olämpliga att föröka sig, som ett led i värnandet av den "svenska folkstammen", är inte heller en nyhet.
Greppet att beslå Socialdemokraterna med denna historia mitt i en valrörelse är däremot nytt. Ett grepp som de borgerliga partierna tidigare har varit alltför fina i kanten för att använda sig av. Socialdemokraterna har historiskt varit de som är "bäst" på att använda denna typ av opinionsbildning som med en engelsk term brukar beskrivas som "negative campaigning", där man i en negativ kampanj försöker vinna egna fördelar genom att peka ut motståndarens eventuella fel och brister.
Dokumentären, som gjorts av SD tillsammans med det partiägda medieföretaget Samtider, innehåller graverande faktafel. Som när man försöker limma Aftonbladets nazivänliga skriverier på arbetarrörelsen. Men LO köpte Aftonbladet först i mitten på 50-talet och innan dess drev LO Aftontidningen i konkurrens med Aftonbladet.
Men egendomlig är ändå Socialdemokraternas reaktion på filmen. Noll ödmjukhet. Partisekreterare Lena Rådström Baastads kommentar var bland annat:
”Det är ingen hemlighet att det fanns starka antisemitiska strömningar och tankar om ras i Sverige på 30-talet. Men att SD, ett rasistiskt parti i dagens samhälle, försöker legitimera sin politik genom att lyfta detta är absurt."
Men är det inte också absurt att Socialdemokraterna liksom frikänner sig själva? Det är som om de försöker hävda att rasbiologin var något som så genomsyrade Sverige att den blev en oundviklig del av Socialdemokraternas kemi.
Trots uppenbara brister drar dokumentären ändå fram en hel del som både är förgripligt och sant ur Socialdemokraternas historia. Även för den som är allmänt medveten om denna historia är det skakande att ta del av vad förgrundsgestalter som Bengt Lidforss, Rickard Sandler och Alfred Petrén skrev och sade. Den sist nämnde skrev den motion – som även undertecknades av Hjalmar Branting – som ledde till att det bildades ett nationellt rasbiologiskt institut.
Till saken hör förstås att oppositionen mot denna politik var någonstans mellan flat och obefintlig. Ann Heberlein, kandidat till riksdagen för Moderaterna, skriver på Facebook om en äldre kvinnlig släkting som tvångssterliserades.
"Den enda som reserverade sig i kammardebatten innan lagens genomförande var högervilden Hjalmar Hammarskjöld. Han försökte, i en tid av socialdemokratiskt kollektivt tänkande, hävda individens rätt.
Socialdemokratin drev igenom beslutet – och under åtta socialdemokratiska regeringar utfördes runt 60 000 tvångssteriliseringar, på psykiskt och fysiskt funktionshindrade, tattare, promiskuösa kvinnor – ja, sådana som av sossarna betraktades vara 'av sämre folkmaterial'. Som min släkt.
Jag delar inte, och kommer aldrig att dela, den grundläggande socialdemokratiska värdering som innebär att statens intresse trumfar individens rätt. Det är en livsfarlig värdering som har krossat många individer. Min faster är en av dem som fick sitt liv förstört. Hela sitt liv sörjde hon de barn hon aldrig fick."
Avslutningsvis måste ändå konstateras att Sverigedemokraterna inte saknar egna skelett i garderoben. Och även om det låter obehagligt att säga om skelett, så är de av betydligt färskare datum.