Fallskador, läkemedelsproblem, infektioner och trycksår. Nästan varannan patient, 43 procent, inom hemsjukvården har drabbats av en skada. I 38 procent av fallen handlar det om en vårdskada, alltså inte att man exempelvis snubblat på en tröskel. I de allra flesta fall bedöms skadorna som möjliga att undvika.
Siffrorna som publicerades igår av tidningen Dagens Samhälle bygger på journalstudier. Det handlar om ett pilotprojekt om 600 journaler. Några mer heltäckande studier över farorna inom hemsjukvården finns inte. Därför är det svårt att göra någon mer precis bedömning. Man får naturligtvis inte heller glömma bort alla de äldre som skadar sig eftersom de inte får den vård de behöver.
Statistiken förvånar inte. Ständigt återges bilden i media av hemtjänstpersonal som känner sig stressade och underbemannade. Som skulle vilja stanna för en stunds samtal men tvingas hasta vidare till nästa patient. En sådan arbetsmiljö kombinerat med att många äldre har svårt att hålla reda på sig själva leder till misstag. När Socialstyrelsen frågade medicinskt ansvariga sjuksköterskor i en majoritet av Sveriges kommuner pekade de just på läkemedelshantering och fallskador tillsammans med informationsöverföring och misstag vid förflyttning mellan vårdenheter som de värsta bekymren.
Det är den mänskliga faktorn som ligger bakom men det är kommunerna som är ytterst ansvariga eftersom de har ansvaret för hälso- och sjukvården i hemmen (förutom Stockholms läns landsting). Eftersom kommunerna inte får anställa läkare utan tvingas avtala med landstingen uppstår även där ett problem. Läkarna tvingas dela sin tid mellan vårdcentralen och hembesök vilket medför färre hembesök av läkare och större kompetenskrav på sjuksköterskorna.
En rad faktorer talar för att problemen inom hemsjukvården kommer att förvärras i framtiden: Det slitiga och dåligt betalda arbetet lockar färre ungdomar samtidigt som andelen äldre och så även vårdbehovet förväntas öka. Kommunernas ekonomi ser överlag ut att bli mer ansträngd under åren som kommer. En medicinsk-teknisk utveckling som medför att patienten själv, anhörig eller hemtjänstpersonalen förväntas utföra fler sorters behandlingar i hemmet lär sannolikt även det bidra till fler misstag givet dagens överbelastning på personalen.
Själva grundtanken att det är bättre att vårda i hemmet har inte slagit väl ut. Det är tydligt inom både psykiatrin och hemtjänsten. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få samma typ av överblick och liknande tillgång till resurser och kompetens som på en större vårdenhet. Mot dessa brister står möjligheten att få vara kvar i hemmet så länge som möjligt. Det måste naturligtvis respekteras. Huvudsaken är att alternativet äldreboende finns som ett snabbt realiserbart alternativ. Så är oftast inte fallet idag. Boendegaranti vid en viss ålder bör därför, trots svårigheterna, alltid vara ett politiskt mål. Så också en strävan om att även läkare ska ha tid att komplettera sjuksköterskor vid hembesök.