Jag har full förståelse för om Vänsterpartiet väljer att rösta nej till Stefan Löfven i världen. Delvis på grund av den politik som överenskommelsen mellan de fyra partierna som stöder Löfvens kandidatur innehåller. Och delvis, och kanske främst, på grund av att överenskommelsen säger att just Vänsterpartiet ska ha noll inflytande över politikens inriktning. Varför skulle de släppa fram en sådan regering?
Jag resonerade på samma sätt för fem dagar sedan, men då om Sverigedemokraterna, när det glunkades om att de fyra borgerliga partierna förhandlade om en anti-SD-klausul och jag skrev:
”För det tredje så kommer ju en borgerlig regering som gör en överenskommelse om en anti-SD-klausul aldrig att få tillträda. Varför skulle Sverigedemokraterna rösta något annat än nej till en statsminister som ingått en speciell överenskommelse om att SD inte på några villkor ska få något inflytande överhuvudtaget? Det är ju direkt förolämpande.”
Fyrpartiöverenskommelsen präglas av Centerns och Liberalernas brist på realism. Självklart vill man som borgerlig att partiet på yttersta vänsterkanten inte ska få något inflytande. Men då bör man ju inte resonera ihop sig om ett regeringsalternativ som bygger på att man får hjälp av Vänsterpartiet när riksdagen ska votera.
Vänsterpartiet har dessutom, liksom SD, inte mycket att frukta av ett extraval. Och är det någon gång som Vänsterpartiet ska få något inflytande under den här mandatperioden så är det nu det måste ske. Om Stefan Löfvens regering får tillträda under dessa villkor så blir det oerhört svårt för V att få något att säga till om, inte bara på grund av uppgörelsens anti-V-klausul utan på grund av att oppositionen mot minoritetsregeringen är väldigt splittrad. Om inte Vänsterpartiet gör gemensam sak med SD, M och KD. Och det verkar ju inte så troligt.
Men trots läget och förolämpningen har jag ändå på känn att Vänsterpartiet kommer att vika ner sig och nöja sig med att streta emot lite och få överlägga lite med Stefan Löfven om några tunna löften. Under förra mandatperioden hade Vänsterpartiet ett betydande inflytande. Men under tidigare S-regeringar har ju Vänsterpartiet betydande erfarenheter av att agera stödparti i utbyte mot mycket, mycket lite. Och det är en massiv press som nu kommer att riktas mot partiet fram till den med två dygn senarelagda statsministervoteringen på fredag. Det framgår redan på sociala medier.
Men egentligen är det naturligtvis absurt när S-sympatisörer försöker skuldbelägga Vänsterpartiet för vad som händer om Stefan Löfven inte får bli statsminister. Ännu bisarrare blir det när Jan Björklund försöker övertyga Vänsterpartiet att säga ja till Stefan Löfven, genom att hota med att han kan rösta ja till Ulf Kristersson som statsminister i en fjärde statsministervotering.
Det är alltså så som Liberalernas partiledare nu använder sin gamla koalitionspartner. Som ett högerspöke att vifta med för att skrämma Vänsterpartiet till underkastelse.
Jag hoppas att Jan Björklund därigenom gjort sig otänkbar i varje tänkbar framtida borgerlig regering. Men han är kanske inte partiledare i ett riksdagsparti så länge till, oavsett om han avgår eller sitter kvar.
Vore det inte egentligen, vid det här laget, bäst om det faktiskt blir extraval. Erik Thyselius har en god poäng, tycker jag, i en kommentar på tidskiften Axess blogg:
”Med tanke på hur lång tid som regeringsbildningen pågått och hur mycket förutsättningarna ändrats sedan valdagen är frågan om det inte vore bäst om väljarna gavs en ny chans att säga sitt.”
Väljarna förtjänar en möjlighet att recensera partiernas insatser under de senaste fyra månaderna.