När Johan Pehrson klev av som kandidat till partiledarposten i Liberalerna så sade han att han under processen noterat att det finns mycket mer som förenar än som skiljer inom partiet. Det är väl sant. Men det är också sant att det finns mer som förenar än som skiljer många olika sympatisörer från samtliga borgerliga partier. Väldigt många väljare har ett andra- eller till och med ett tredjehandsalternativ som ter sig nästan lika attraktivt som den tillfälliga favoriten. Och Liberalerna har, nästan systematiskt, gjort sig oattraktiva för grupp efter grupp efter grupp.
I förrgår meddelade valberedningen att dess förslag som partiledare är Nyamko Sabuni, som också fått störst stöd av länsförbund och gräsrötter. Men även om det blir Sabuni – och även om jag personligen tror att hon har bäst förutsättningar att rädda partiet – så kommer Liberalernas problem inte att vara över i och med partiledarvalet.
Liberalernas försvunna förtroende blir inte lätt att återvinna och oavsett vart partiet vänder sig, oavsett vilken riktning det rör sig, så sker det i skuggan av andra partier.
På vägen till Januariöverenskommelsen (Jöken) – i regeringsförhandlingarna – så tog Liberalerna hela väggen rygg på Centerpartiet och framstod som något av ett maskformigt bihang till detta parti. Det är också inom Liberalerna som Jöken vållat interna kontroverser och det är Liberalerna som har lidit störst skada av att göra Stefan Löfven till statsminister.
Hur ska Sabuni kunna återskapa partiets borgerliga trovärdighet om det blir kvar som stödparti till regeringen och fortsätter hedra Jöken? Men om Liberalerna verkligen helt slår om kurs och överger Jöken så framstår partiet som löftesbrytare. Och det sällar sig till två partier, Moderaterna och Kristdemokraterna, som ända sedan valet velat bilda en borgerlig regering.
Liberalerna har varit andrahandsalternativet i det lilla mittfältet och riskerar efter kursskifte att bli tredje- eller till och med fjärdehandsalternativet på högersidan.
Det ska bli spännande att se vem som dyker upp som talare för Liberalerna under den stundande Almedalsveckan. Men oavsett vem det blir så bör den ha en klar bild av hur Liberalerna ska kunna bli ett förstahandsalternativ för fler. Uppgiften ter sig svår. För närvarande förstår jag inte varför partiets usla opinionssiffror inte är ännu sämre.