Tio månader har snart gått sedan Rakhmat Akilov försökte mörda så många som möjligt med en lastbil och en misslyckad bomb på Drottninggatan i Stockholm. I går väcktes åtalet mot Akilov. Det väcker i sin tur en annan fråga. Hur kommer det sig att han överhuvudtaget var i Sverige. Per Gudmundson skrev i går mycket förtjänstfullt i ämnet i Svenska Dagbladet.
Varför blev Sverige målet för resan? Hur många länder var Akilov tvungen att landvägen passera innan han lyckades ta sig hit ifrån Uzbekistan, på andra sidan Kaspiska havet? Gudmundsson konstaterar:
"Under 2000-talet har ändå 6 645 asylsökande kommit därifrån, inte primärt för att Sverige är bäst lämpat att ta om hand uzbeker, utan på grund av att våra generösa regelverk har uppmuntrat till det."
Om Sveriges asylprövning skett med effektivitet och fasthet hade man snart kunnat konstatera att Akilov inte hade några asylskäl och tvingat honom att lämna landet. Men så blev det inte. Akilov kunde fortsätta en skuggtillvaro i Sverige, under vilken han odlade de hatiska tankar som ledde till dådet.
Vad är konsekvensen av den naiva migrationspolitik som Sverige bedrivit? Per Gudmundson igen:
"Men i dess kölvatten har vi fått en växande mängd utanförskapsområden och en underklass efter etniska skiljelinjer. Här finns bland annat grogrund för den radikala islamism som är terrorns motor. Det har etablerats ett laglöst skuggsamhälle. I det rör sig hotfulla aktörer okontrollerat. Mycket talar för att problemen är permanenta."
Har Sveriges regering lärt sig något? Kanske något, men ofta tvivlar jag på det. Man beslutade nyligen om ett avsteg från den nya migrationspolitiken som kommer att möjliggöra uppehållstillstånd för många tusen unga män utan asylskäl.
Det finns oerhört mycket kvar att göra, både med migrationen och med integrationen, för att dagens situation inte ska förvärras. Än mer gigantiska insatser kommer att krävas för att vända en negativ trend. Och hittills tyder ingenting på att sittande regering kommer att visa sig förmögen att ta itu med situationen. Uppgiften vore väldigt svår även för en regering som klarögt vill lösa den. För en ovillig regering är uppgiften omöjlig.