Erik Fransson på Folkbladets ledarsida i GT försökte i går försvara beslutet att låta nazistiska Nordiska motståndsrörelsen delta i Almedalsveckan. Jag ska inte ta heder och ära av honom för det. Det är en avvägningsfråga när principer står mot varandra och det finns yttrandefrihetsargument för hans ståndpunkt.
Jag tycker dock inte att det är en självklar del av yttrandefriheten att få ingå bland arrangörerna i ett evenemang som riksdagens partier står värdar för. Det borde finnas lagrum för att inte släpa in en gangsterrörelse som av Säpo pekats ut som ett hot mot demokratin. Lika väl som man inte borde behöva ge utrymme i Almedalsveckan åt ett parti startat av återvändande IS-krigare, för att ta ett hypotetiskt exempel jag även använde i lördagens ledare.
Erik Fransson försöker dock ta heder och ära av mig, när han hävdar att jag tycker att ”Moderaterna ska ta hjälp av” några som han anser vara ännu värre än Nordiska motståndsrörelsen, nämligen SD.
För det första vill jag inte att M eller Alliansen ska ta hjälp av någon. Riksdagen är det högsta beslutande organet i vår parlamentariska demokrati. Alliansen bör hjälpa sig själv till inflytande genom att presentera gemensamma budgetar och förslag som kan vinna majoritet i riksdagen. Det vore för övrigt inte en dum idé om även den rödgröna minoritetsregeringen försökte det, istället för att framhärda med förslag som den inte har majoritet för. Ett alternativ vore förstås att samarbeta över blockgränsen om en mittenorienterad politik. Men det verkar ju Löfven inte intresserad av. Han föredrar att kuckla med Vänsterpartiet.
För det andra har jag aldrig sett några SD-förslag om att demokratin bör avvecklas eller att medlemmarna bör beväpna sig. Och om jag skulle konfronteras av meningsmotståndare under Almedalsveckan, så skulle jag känna mig ojämförligt mycket säkrare om de kom från SD än om de kom från Nordiska motståndsrörelsen. Vilket för mig är en rätt central del av en farlighetsbedömning. För Erik Franssons egen skull hoppas jag att han i själva verket har samma instinkt och självbevarelsedrift i ett sådant läge.
SD verkar för övrigt inom demokratin och dess spelregler.
I en demokrati måste det vara oerhört högt i tak för yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men det innebär ju inte en självklar rätt att – oavsett vilka våldsamma metoder man använder och oavsett vilka åsikter man uttrycker – få fritt tillträde att bli en del av ett publikt evenemang som demokratiska meningsmotståndare bjuder in till. Jag önskar att Almedalsveckan hade prövat den möjligheten. Nu verkar det inte bli så. Det hoppas jag att man får minsta möjliga anledning att ångra. Men det finns nu flera olika hotbilder mot årets Almedalsvecka och mot dess framtida utveckling som demokratiskt torg och attraktiv mötesplats.