Rubriken för gårdagens text om Centerns beslut att hjälpa ett rätts- och principvidrigt lagförslag om migrationspolitiken genom riksdagen fick rubriken ”Alliansen finns inte längre”:
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson sade i går att han även fortsatt kommer att verka för en Alliansregering, men han beskriver också förutsättningarna på ett sätt som gör att man förstår att det blir besvärligt, om Centerpartiet ska vara med. På Facebook formulerade han sig i går så här:
”Och av samma skäl som jag och Moderaterna naturligtvis aldrig skulle bilda eller ingå i en regering som inte klarar av uppgiften att föra en vettig ekonomisk politik, så kommer vi naturligtvis inte heller bilda en regering som inte kan föra en ansvarsfull migrations- och integrationspolitik. Detta är inget hot, det är tvärtom ett löfte.”
Vilken typ av regering går det i så fall att bilda? Centerpartiet kanske tänker sig ett blocköverskridande alternativ, trots allt Annie Lööf sagt om att partiet inte ska agera stödparti åt Socialdemokraterna. Centerns väljare tycks i alla fall inte avogt inställda till det, om man ska tro den opinionsundersökning som Svenska Dagbladet i går publicerade. Tillsammans får Socialdemokraterna och Centern klart mindre än 40 procent av rösterna, om det vore val i dag. Snarare ner mot 35 procent. Men det kan ju vara tillräckligt om oppositionen är splittrad i delar som är mindre än så.
Men vilken politik ska en sådan koalition enas om? Partierna har väldigt olika syn på stora politikområden. Inte minst när det gäller den ekonomiska politiken, näringspolitiken och arbetsmarknaden. Inom migrationspolitiken kan de uppenbarligen komma överens, men hur blir det med integrationen? Där har de väldigt olika åsikter. Socialdemokraterna prioriterar sin exkluderande version av den svenska modellen före integrationen. Det gör verkligen inte Centerpartiet.
En koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet skulle vara en fyraårig plåga för båda partierna, följd av ett val där minst ett av partierna får lida en hård dom från väljarna. Det är i alla fall min prognos.
Men Annie Lööf verkar faktiskt fortfarande inställd på en borgerlig regering. Till Aftonbladet sade hon i går:
– Nu måste vi samla oss och ha fokus på hur vi ska bedriva valrörelse tillsammans.
Jag vet att hon är från Maramö, men jag trodde hembyn låg i Värnamo kommun och inte på Mars.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har för sin egen trovärdighets skull all anledning att markera ett tydligt avstånd till Centerpartiet. Så länge det inte finns ett väldigt tydligt och gemensamt förslag för hur migrationspolitiken ska bedrivas efter valet, så finns det inget trovärdigt borgerligt regeringsalternativ bestående av fyra partier. Och det finns ingen anledning för M, L och KD att låtsas något annat.
Migrationsfrågan är inte borgerlighetens nya kärnkraftsfråga. Den är betydligt viktigare än så.
Kanske finns det ett frö till ett hopp. Det hoppet består i ett beslut på Centerns senaste partistämma. Centerstämman beslutade i oktober att partiets politik ska vara att Sverige ska prioritera kvotflyktingar genom FN:s flyktingorgan UNHCR. Kvotflyktingar vars asylskäl redan är prövade innan de anländer och får ett permanent uppehållstillstånd, vilket förbättrar deras chanser till integration. Det är en betydligt bättre ordning än långa och svåra asylprövningar av – av olika skäl – ofta papperslösa flyktingar av osäker identitet som tagit sig förbi många och farliga hinder för att kunna söka asyl.
Men så länge det inte finns någon gemensam borgerlig migrationspolitik så tror jag inte på den. Och ingen annan heller. Tills den finns så kan Centern koka i sin egen soppa.