Universitetslärare i historia har under flera års tid påtalat att deras studenter saknar förmåga att tillgodogöra sig kurslitteratur och har svårigheter att föra längre skriftliga resonemang. De nyantagna har bevisligen godkänt gymnasiebetyg i både svenska och engelska, men som studierektorn vid historiska fakulteten vid Stockholms universitet, Paul Sjöblom, frankt konstaterar borde många av dem likväl inte ha blivit antagna (SvD 24/7).
Resultatet blir att universitetslärarna tvingas avsätta värdefull tid till att lära ut kunskaper och färdigheter som studenterna borde haft med sig i ryggsäcken. Lärarna möter dessutom ett svårt dilemma när de utan att tumma på kvalitet och uppsatta mål känner pressen att slussa igenom ett tillräckligt stort antal studenter till nästa nivå.
"Kunskapens rötter är bittra, men dess frukter är söta" lyder ett gammalt ordspråk. Om grundskoleleven aldrig tvingas förkovra sig nog för att knäcka läs- och skrivkoden eller aldrig riktigt lär sig enkla ekvationer är det svårt att reparera det senare. Då följer problemen till sist med upp till högskolenivå.
Sverige är ett litet, exportberoende land. Arbetsmarknaden måste förses med kompetenta lärare, läkare, civilingenjörer, ekonomer, förvaltningstjänstemän och så vidare. Om man slutligen tummar på kraven även på högskoleutbildningarna hotas på sikt Sveriges ställning som kunskapsnation.
Skolan har alltid varit påverkad av politiska strömningar och idéer. Beklagligt nog har attackerna mot lärarnas roll som respekterade auktoriteter som leder lektionerna skett från både vänster och höger. 68-vänsterns kamp för att riva auktoriteter har från 1990-talet och framåt kombinerats med liberalernas syn på läraren som en person som ska "coacha" eleverna till bättre betyg. 1990-talets friskolereform satte inte kunskapen i fokus. Eleven blev en kund som skulle lockas med tekniska prylar och häftig undervisning, gärna kryddat med gynnsam betygssättning. Läraren blev en vägledare, en kompis som skulle göra undervisningen rolig.
Vänsterns fokus låg tidigare i att värna rätten till utbildning för att på så sätt utjämna livschanserna. Även elever som inte kom från akademikerhem skulle ha rätt till en god och gratis undervisning som skulle skapa möjligheter att göra en social resa. Detta ideal har sedan länge försvunnit. Forskningen visar tydligt att lågpresterande elever är de som gynnas mest av en tydlig hierarki i klassrummet och lärarledda lektioner. Att ställa krav är kort sagt att bry sig. Men även vänsterinriktade pedagoger påverkade under lång tid skolan i riktning mot att undergräva lärarnas tidigare roll som kunskapsförmedlare.
Kraven och undervisningen på landets lärarhögskolor behöver höjas. Lärarkåren måste slippa en del av den administrativa börda som gör det svårare att förmedla kunskap och som tar tid från undervisningen. Det är förstås möjligt att åter vrida utvecklingen och ge lärarna större utrymme, men då måste kåren också ges förtroendet att få sätta gränser i klassrummet.