Efter 15 år i landet är jag expert. Fråga mig. Nu ska jag inte göra mig lustig över ett samhällsproblem – i Sverige och i Danmark. Men ett faktum är att alla mina svenska vänner alltid frågar mig hur det egentligen är med dansk alkoholpolitik.
Det enkla svaret är: Staten rekommenderar män att dricka 21 ”genstand” i veckan, kvinnor 14. En genstand motsvarar 12 gram ren alkohol. En genstand kan alltså till exempel vara en vanlig öl, ett glas vin eller 4 centiliter snaps.
Och rekommenderar är kanske fel ord; det här är vad hälsomyndigheterna maximalt anser att en vuxen kan dricka på en vecka. Det är inte fel att dricka mindre…
Att alkoholen vållar mycket elände är oomtvistligt. Lite siffror: I Danmark dricker 95 procent av befolkningen regelbundet alkohol. 160 000 danskar är beroende och 10 procent av befolkningen dricker på ett sätt som innebär att de ligger i riskzonen för att bli sjuka eller missbrukare. 3 000 personer dör varje år av alkoholrelaterade sjukdomar. Konsumtionen av alkohol är störst i åldersgruppen 18-29 år.
Danskarnas alkoholintag kostar varje år samhället 10 miljarder kronor. Danska.
Det är rätt skrämmande siffror även om det ser ut på ungefär samma sätt i Sverige.
Den stora skillnaden mellan våra båda länder är tillgängligheten. Och det är den som ”fascinerar” mina svenska vänner; du kan köpa en flaska Gammeldansk i 7-Eleven klockan 3 på natten och till frukosten på hotellet serveras champagne om så önskas. Dessutom finns det i Köpenhamn flera morgonvärdshus där det är fullständiga rättigheter och få skyldigheter från klockan 7 på morgonen… Det finns, som bekant, inget systembolag och livsmedelsbutikerna får gärna göra reklam för öl, vin och sprit – utan att halva annonsen innehåller upplysningar om att alkohol är farligt. Det fattar liksom danskarna själva utan pekpinnar…
Nå, i detta land av alkoholliberalism – flyter så alkoholen? Nä, inte så det märks. Det är väldigt sällan man ser ”fyllisar” på gatan (det var vanligare i min barndoms Visby). Är det någon som raglar omkring så kan man utgå ifrån att det är en norrman (de är värst) eller en svensk. När jag började besöka Danmark regelbundet (på 80-talet) fanns det små mässingsskyltar på pubarnas väggar: ”Gör dagens goda gärning – följ en svensk till färjan”. Riktigt fulla svenskar hittar man i dag bara i Helsingør dit (tyvärr) svenska ungdomar turar från Helsingborg för att uppleva ”synden”. Ack ja.
Danskarna själva super alltså inte på gator och torg. Det är ett mer socialt intag av alkohol; främst på värdshusen (ett danskt värdshus är inte som ett svenskt utan en pub, bodega bar – där ingen mat serveras). Det innebär att det utövas en viss social kontroll. Om Preben uteblivit några dagar söker man upp honom i bostaden för att se att allt är OK. Det är rätt sympatiskt.
Det är egentligen bara vid de traditionella ”julefrokosterne” (som man börjar reklamera för redan i juni!) som danskarna slår sig lösa. Alla (firmor, skolor, offentliga myndigheter, politiska partier…) arrangerar dessa julbord där intet saknas på menyn; varken av vått eller torrt. Man säger sanningar till chefen och flörtar med kollegan. Dagen efter fortsätter vardagen som om inget har hänt.
”Julefrokosterne” accepteras av alla och pendeltågen, metron och bussarna kör dygnet runt för att frakta alla tryggt hem.
Jag vill inte glorifiera den danska alkoholkulturen – och förstår den svenska politiken på området. Det enda jag kan konstatera att avsaknaden av förbud, restriktioner och pekpinnar gör att förhållandet till alkohol här i landet blir mer avspänt. På gott och ont.