Bara 116 riksdagsledamöter röstade i går för Stefan Löfven som statsminister. 28 vänsterpartister avstod och ickesocialister 200 röstade nej. Fem var frånvarande.
116 ledamöter är knappt en tredjedel av riksdagen.
Nu släntrar talmannen Andreas Norlin in på sitt kontor för att föra mer samtal, och tycks fortfarande anse sig ha gott om tid.
Nu har det uppstått en debatt om att ingen kommer att vilja vara statsministerkandidaten i den tredje voteringen, eftersom det är kandidaten i den fjärde voteringen (den sista innan ett eventuellt extraval) som kommer att ha hjälp av den press som då blir som högst för att nå resultat.
Som tur är tycks Ulf Kristersson inte styras av sådana taktiska överväganden. Han har redan förklarat sig beredd att ställa upp i en tredje votering. Han sade i går till TT:
– Jag ställer upp för en ny omröstning om talmannen tycker att det är meningsfullt. Vi fick nyss en borgerlig budget och jag tror att en borgerlig regering är bäst lämpad att föra den.
Just eftersom riksdagen i veckan antog budgetmotionen från Moderaterna och Kristdemokraterna så är Ulf Kristersson den naturliga kandidaten i en tredje votering. Även Stefan Löfven håller med om detta, kanske inte av helt oegennyttiga skäl, men ändå.
Så vitt jag kan se finns det inte heller avgörande skäl att vänta med den voteringen. Det är lika bra att den sker så snart som möjligt, så får vi se om yttre press och inre konvulsioner inom nejsägarpartierna Centern och Liberalerna gör att de omprövar tidigare intagna ståndpunkter. Medan de ännu har de misslyckade förhandlingarna med Socialdemokraterna – och S lönnförhandlingar med Vänsterpartiet – i färskt minne.
Kanske faller Ulf Kristersson även i denna tredje votering. Men jag tror att vi har skäl att utgå ifrån att det i så fall sedan inte finns någon fastställd turordning som säger att Stefan Löfven får göra det sista och fjärde försöket att nå statsministerposten. Vem som få bli kandidat när vi har en sista chans att undvika extraval beror inte på någon turordning utan på resultatet av de förhandlingar som äger rum efter den tredje votering som i så fall inte löst problemet.
Det kan för all del bli Stefan Löfven, som efter en framgångsrik förhandling kan göra troligt att han har tillräckligt stöd (eller i alla fall inte alltför stor opposition) i riksdagen. Men det kan också bli Ulf Kristerssons tredje försök. Eller till och med en mer partipolitiskt oberoende kandidat av tjäntemannatyp. Som när den före detta EU-kommissionäre Mario Monti blev premärminister för en tjäntemannaregering i Italien år 2011. Inte för att vi brukar hämta våra parlamentariska förebilder från Italien – och jag vill undersöka att en lösning av den typen inte är speciellt trolig.
Troligast av allt – och det jag skulle spela på om jag ägnade mig åt vadslagning – är tyvärr extraval.