Kanske vill Anna Kinberg Batra gå i Annie Lööfs fotspår? Som ny och ung partiordförande var Annie Lööf ifrågasatt. Från talarstolen i Almedalen 2012 utfärdade hon en inbjudan till hemmet i Maramö. En inbjudan som de andra alliansledarna motvilligt accepterade. Och mötet, något av ett upptaktsmöte inför valrörelsen, blev verkligen av i slutet av februari 2013. En surrealistisk övning för en gästande journalist med korvgrillning och presskonferens i ladan i ett smällkallt och snöigt Småland.
I veckan höll Anna Kinberg Batra sommartal med en egen inbjudan till Alliansens partiledare. Till köksbordet i hemmet i Stockholmsförorten Nacka.
– Sverige har problem som behöver lösas och vi måste visa varför Sverige behöver en ny regering och varför det är vi som ska lösa Sveriges problem.
Det är väl bra att hon tar initiativet för att samla och fokusera Alliansen inför nästa års val. Men mötet behöver också ge konkreta resultat, som att samla Alliansens spretiga inställningar i exempelvis migrationspolitiken. Det föreligger återigen ett behov för Alliansen att visa sig regeringsfäig. De rödgröna må vara svaga och splittrade, men det är i sig inte tillräckligt för att Alliansens regeringsalternativ ska få förtroende.
Det var väl på grund av bristen på konkreta resultat som mötet i Maramö snubblade. För det är ju snarare trots än på grund av mötet i Maramö som Annie Lööfs ställning stärkts under de senaste åren. Alliansen förlorade ju också regeringsmakten i det val som följde på mötet.
Inför mötet i Nacka tjänar Maramö mer som en varning än som ett föredöme. De två tidigare alliansmötena i hemmiljö – 2004 i Maud Olofssons Högfors och 2005 i Göran Hägglunds Bankeryd – blev framgångsrika just eftersom man kunde lansera nyheter eller konkreta resultat. Då var Alliansen också i sig ett resolut nytt grepp för att lösa ett gammalt problem. Tveksamheter kring Alliansens förmåga att hålla ihop.
Dessa tveksamheter har återkommit under mandatperioden. Men om Moderaternas försök att visa ledarskap blir framgångsrikt så finns det också en stor potential för Alliansen. För närvarande känns det ju verkligen som att den underpresterar. Konkurrensen från svaga och splittrade rödgröna och Sverigedemokraterna borde inte vara Alliansen övermäktig.