Lars Adaktusson kandiderar inte till Europaparlamentet. Han sitter inte ens i det längre. Han vann en plats i riksdagen i höstens val och valde att byta arena. Så jag vet inte varför han plötsligt blir en av huvudfigurerna i den pågående valrörelsen.
Eller... det vet jag visst det. Dagens Nyheter publicerade en kartläggning av hur svenska EU-parlamentariker röstat och ansåg sig ha fog att hävda att han ”röstat mot abort” 22 gånger. Det är många politiska motståndare som famlar efter varje tillhygge för att skada Kristdemokraterna. Och frågan passar hyggligt bra in i Sossarnas och Centerns angrepp på KD:s värderingar. Plötsligt fick de ett basebollträ till skänks.
Få verkar intresserade av Adaktussons förklaring. Att han anser att EU överhuvudtaget inte ska ägna sig åt abortfrågan. Att den ska vara en angelägenhet för medlemsländerna.
Ska man tro på att det var hans enda bevekelsegrund? Det är upp till var och en. Men oavsett om han är ärlig eller ej så har han en god poäng. Sverige ska akta sig för att pådyvla andra länder våra egna värderingar i sociala frågor, med hjälp av EU:s muskler. Det är ett vapen som kan användas emot oss och i många sociala frågor är den svenska hållningen tämligen extrem. Vi vill väl inte att EU, på grundvalen av en utrikisk politisk majoritet, ska börja utfärda diktat om hur Sveriges lagar och regler ska vara utformade när det gäller exempelvis abort, äktenskap eller adoptioner?
Det är där vi riskerat att hamna, om vi överlåter mer och mer makt åt EU där nästan alla medlemsländerna är mer socialt konservativa än den genomsnittliga svensken.
Men många svenska parlamentariker, speciellt på vänsterkanten, agerar ändå på ett sätt som riskerar att utöka EU:s makt över medlemsländerna. Det gäller även parlamentariker som i grunden är EU-kritiska och vill att Sverige ska lämna unionen. Men när deras egna hjärtefrågor ska behandlas så duger EU som verktyg för att driva deras egna agendor. De gillar överstatlighet när besluten är ”rätt” ur deras egen synvinkel.
Det tycker jag borde vara betydligt intressantare i EU-valrörelsen än en inventering av en före detta EU-parlamentarikers voteringshistoria.
För övrigt anser jag inte att det är så alarmerande om en av tjugo svenska EU-parlamentariker har haft en något avvikande uppfattning i abortfrågan. Det är ingen svartvit fråga, vilket bland annat påvisas av de begränsningar i rättigheten Sverige faktiskt har. Och olika uppfattningar är tillåtna.
Vi får se om den attityden räknas som tillräckligt skäl för att även jag ska kallas extremist.