Ja, det hade kunna vara en rubrik som handlar om något socialt projekt i den svenska kriminalpolitiken. Även om det finns politiska konfliktlinjer på området, så blir det tydligt att avstånden mellan partierna är små när man läser Washington Posts artikel om tillfångatagna stridande från IS i Irak respektive syriska Kurdistan (14/8).
Artikeln redogör för hur fångar i Irak utsätts för nedvärderande behandling, tortyr och döms till långa fängelsestraff eller till döden. I det självutnämnda kurdiska styret i nordöstra Syrien får IS-medlemmarna relativt korta straff och humana förhållanden där fångarna går i konstterapi och gör blommor i papier-maché.
Den milda behandlingen är enligt den kurdiska administrationen ett försök att möjliggöra försoning och minska risken för att IS återuppstår. Men det handlar sannolikt inte bara om det. Det kurdiska styret har tidigare flaggat för att de inte har kapacitet att lagföra alla de IS-krigare som sitter i deras förvar efter kriget. Det som uttrycks som en idé om återanpassning är sannolikt till stor del också en anpassning till praktiska omständigheter. Utan hjälp från omvärlden saknar de andra möjligheter att hantera problemet. Hundratals IS-krigare har släppts fria genom överenskommelser med lokala arabiska grupper, som kurderna behöver hålla sig väl med.
Både avrättningar och papier-maché-straffen är problematiska då de strider mot grundläggande rättsprinciper. På båda platser rör det sig om tämligen summariska rättegångar och bristande rättssäkerhet. Frigivningar och pysselstraff strider sannolikt också mot det allmänna rättsmedvetandet i stora delar av världen, inte minst i närområdet.
Det må vara helt sant att hämnd leder till vidare hämndbegär och risk för fortsatt konflikt. Men lika sant är att bagatellartade straff för grova och omfattande brott löper samma risk. Försoning, eller åtminstone en minskad konfliktnivå, mellan grupper och individer kräver att oförätter reds ut och hanteras på ett för allmänheten och brottsoffren rimligt vis. Något års konstterapi väger sannolikt inte upp mot någon av alla de ohyggligheter som begåtts i IS namn.
Det har inte gått att få till en internationell tribunal för att utreda, döma och straffa dem som deltagit i förbrytelserna. De inledande konsekvenserna av det ser vi nu i Irak och syriska Kurdistan. Det finns en risk att omvärlden åter gör om misstaget att släppa fokus på regionen så fort striderna är vunna och därmed förlora greppet om utvecklingen.
Kontrasterna mellan Irak och kurdiska Syrien tydliggör olika idéer om hur samhället ska hantera kriminalitet när teserna dras till sin spets. Exemplen är värdiga ett seminarium i rättsfilosofi. Som en liberal rättstat får vi aldrig släppa var sig den humana idén om förövares bot och bättring. Och inte heller respekten för offret.
Vi bör också komma ihåg att oavsett hur förträffliga idéer enskilda partier har om rättspolitiken så måste samhället ta hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet. Annars ökar risken för att staten förlorar legitimitet och att medborgarna söker efter rättvisa på annat håll.