Moderaterna presenterade nya valaffischer i går. Det centrala budskapet var att nu, minsann, ska Moderaterna ta tag i Sverige. Partisekreteraren Gunnar Strömmer förklarade:
– Det finns väldigt mycket som är bra i Sverige men det finns också betydande problem i Sverige. Allt från gängkriminalitet till fördubblade vårdköer, vikande skolresultat, utanförskap på arbetsmarknaden. Det här är problem som väljarna ser och väljarna kommer att ge sitt förtroende till det politiska alternativ som kan trovärdiggöra att man kan ta tag i Sverige. Vår uppfattning är att vi kan göra det. Vi har värderingarna, vi har det politiska programmet, vi har det handlingskraftiga ledarskapet att göra det.
Jag tror verkligen att Moderaterna är bäst skickade för uppgiften. Men framför allt på en punkt känner jag hur underlaget för förtroendet sviktar. Det gäller inte värderingarna eller huvuddragen i det politiska programmet. Det handlar om beredskapen att verkligen ta obekväma, svåra beslut och jobbiga konflikter. Även med nya ledningen finns det en tendens att vika åt sidan och vika undan och inta inte en överslätande attityd. Moderaterna har fortsatt att klänga sig fast vid Alliansen trots att den punkterats av andra som sitter i samma gummibåt, och viker undan för risker som borde ses som chanser.
Jag tänker framför allt på tre tillfällen.
1. Man väckte misstroende mot tre statsråd som var delaktiga i regeringens och Transportstyrelsens säkerhetsskandal. Men Centern och Liberalerna fick plötsligt för sig att försvarsminister Peter Hultqvist skulle få sitta kvar.
2. Center avvek från Allianslinjen och bestämde sig för att stödja regeringens lagförslag, den så kallade gymnasieamnestin, trots att Annie Lööf kallade lagen för usel. Det var den. Så usel att migrationsdomstolarna inte anser sig kunna tillämpa den.
Vid båda dessa tillfällen hade Moderaterna anledning att dödförklara Alliansen. Partiet borde ha insett att det var det bästa sättet att bygga sin egen trovärdighet. Men man fegade ur och bet ihop.
3. Ulf Kristersson kunde ha valt att gå från RFSL:s pinsamma så kallade partiledardebatt under Pride i Stockholm. Men han valde att stanna kvar och uthärda ett upplägg som borde ha varit outhärdligt för honom. På så sätt undvek han en riskabel konflikt, men han missade också chansen att vara den vuxne i rummet.
Valet kommer sannolikt att ge ett resultat som kräver mycket envishet och tjock hud av den som vill regera och få något gjort. Det är hög tid att tuffa till sig.