Poliser vill bli mer anonyma. I en skrivelse från Polismyndigheten till justitiedepartementet uttrycks att polisanställda känner obehag inför att visa sitt tjänstekort, där namn och personnummer framgår, vid ingripanden (SR Ekot, 23/8).
Samtidigt verkar många poliser inte ha några problem med att söka uppmärksamhet på sociala medier i sin roll som statlig tjänsteman. Enskilda poliser såväl som lokalpolisområden har konton där bilder läggs ut. På Facebook, Twitter och Instagram finns en hårfin gräns mellan informationsgivning, debatterande och rent poserande.
Att Polisen finns representerad på sociala medier är i grunden bra. Där kan information snabbt spridas till berörda och en känsla av närhet odlas. Kontona på sociala medier kan även ha en uppmuntrande funktion internt. Att enskilda anställda får synas där blir en välförtjänt digital klapp på axeln.
Men det är något som skaver. På Twitter rullar en video från skjutbanan. Det vinglas med vapnet, en kollega i bakgrunden gör segertecknet och sedan rusar en uniformerad polis ut på banan och avlossar skott mot ett antal mål i snabb följd. På Facebook syns en bild av en bredbent polis med bestämd blick som står framför den målade bilen. I den efterföljande texten redogörs för olika tips som har inkommit och ingripande som har gjorts under skiftet. På en annan bild är det uppställning med kulsprutepistol. En tredje visar en polis redo att vinka in bilar i en kontroll. Det är en kaxig bildsättning, som kontrasterar mot Polisens tidigare överdrivna önskan om att framstå som mjuk. Har pendeln nu svängt från dialogpoliser till batonger?
I många av fallen är den enskilde polisen i centrum. Det verkar handla minst lika mycket om personlig fåfänga som informationsgivning. Och det som gör att inläggen får uppmärksamhet är i grunden att det är innehavaren av våldsmonopolet som är avsändare.
Att poliser delar med sig på sociala medier av vad som sker på jobbet kan öka transparensen. Men kan varje enskild polisanställd med exakthet bedöma vad ett inlägg kan få för konsekvenser? Särskilt i mindre samhällen kan tillsynes generell information om ingripanden ge ledtrådar till vem lagens långa arm har ingripit mot. På landsbygden blir kontrasten extra stor, man ser poliserna posera på bild samtidigt som den inte kommer för att utreda åttonde dieselstölden i år.
Vilken typ av internkultur är det som odlas inom Polisen när de anställda jagar likes? Blir det mer attraktivt att söka bilder från skjutbanan än dialoger i regnet utanför fritidsgården? Och vilken bild är det då som utomstående får av yrket och vilka kommer därmed att söka sig till polisutbildningen?
Att Polismyndigheten vill anonymisera tjänstekorten samtidigt som många av dess anställda gärna tar plats framför kameran, med uniformen på, är motsägelsefullt. I den bästa av världar skulle det vara tvärt om – de Polisanställda står med stolthet för sin myndighetsutövning och poserar inte på sociala medier.